Mitt i flyttkartongerna. Känns rörigt med kartonger, halvt nerpackade rum, hela hallen belamrad med svarta sopsäckar på väg till tippen och själva packandet är en märklig terapiprocess, eller resa, som både är lite sorglig, men också skön. Jag är glad att jag valt att packa själv, även om det är jobbigare rent fysiskt än jag kunde drömma om. Kroppen är helt ledbruten efter en packdag. Så mycket minnen man kikar på när man går igenom lådor och skåp, mycket foton och brev. Jag är så glad att jag sparat gamla brev. Från helgalna kompisar som skickat fantastiska brev, som jag ännu idag skrattar så jag gråter åt när jag läser. Men också gamla kärleksbrev (tänk att tant fått sådana, ho ho), underbara brev från min pappa som inte finns med oss, som känns så fint att läsa. Han skrev så lätt, så intelligent och så roligt. Nedknackat med pekfingrarna på skrivmaskinen han hade på kontoret, eller skrivna med någon exklusiv penna med hans vackra handstil. Idag saknar jag honom alldeles ofantligt mycket, men han var ändå så närvarande i sina brev. Ännu mer i breven än på foton. Breven blir en människas röst. Vi skriver alldeles för lite brev nuförtiden, inklusive jag själv. Jag slås av vilka fantastiskt roliga och kreativa människor jag haft förmånen att omges av under alla år.

Förra veckan ägnades åt köksplaneringar, packning, samt slöande i den lilla skugga vi kunde hitta. Ingen ridning alls, hästarna fick gå och dra i hagen och bli – om möjligt – ännu fetare. De har det bra, en fin hage med möjlighet till skugga, bra bete och möjlighet att gå ner i sjön och svalka av sig, vilket de faktiskt gör. Så de klagar inte på att få lite extra semester. Med värmen kommer flugor och ögoninfektioner, men med så många hästar har jag varit förutseende i år och hämtat ut ögonsalva i förväg, vilken redan kommit till användning. Den här veckan måste vi dock komma igång med ridningen, vi ska ner till Lindnäs torsdag-fredag med Bliki och Klár, så det är ju bra om de är suttna på några gånger efter sin semester innan de ska jobba på lektioner. Det blir lite sporadiskt med ridningen hela sommaren, med tanke på vad vi har framför oss. Förhoppningsvis kan vi ta tag i dem lite mer i höst och jobba mot en bra (?) vårsäsong.

Farbror Snurre har fått en ny bästis i hagen, som han leker med hur mycket som helst (vilket han inte får med tanke på sin sköra – och feta – kropp, men det skiter han fullständigt i – han är värre än ungarna). Han får passa på nu, för från och med september får han nöja sig med sina brorsor (inklusive plastbrorsan, stolle-Per, a.k.a. Klár). Eftersom jag inte är förtjust i tryckimpregnerat virke, dels av miljöskäl men också av hälsoskäl för hästarna – tror inte alls det är sunt att de står och gnager på tryckta stolpar – så är tack vare goda kontakter 200 ekstolpar beställda nu. De kan de gnaga på bäst de vill, de är så hårda att de kommer sluta efter ett tag och inte är de giftiga heller. Jäklar vad det ska stolpas hagar. Med hjälp av den här lilla saken hoppas jag att det ska vara en enkel sak, eftersom den är utrustad med hydraulborr. Något säger mig att det kommer finnas några intressenter, företrädelsevis av manligt kön, som kommer erbjuda sig att vara behjälpliga vid stängslingen just på grund av denna hjälpreda. Inte mig emot – ju fler händer och maskiner, desto snabbare går det. Hoppas jag.