Vi är en vecka in i juli och det känns som att sommaren inte ens har börjat, trots att den är halvvägs. Det är en hel del papper som ska in när man ska bygga om och bygga nytt i djurvärlden. Länsstyrelsen ska säga sitt om både det ena och det andra. De är snabba med återkoppling, men oj så mycket frågor man ska ta ställning till. Jag är tacksam över min byggprojektledare som är en klippa. Utan det stödet hade jag nog inte vågat mig på det här. Det är inte lite saker vi ska göra och naturligtvis vill vi göra så så mycket som möjligt för den budget som finns att tillgå. Det innebär att man först får tänka ut vad man vill ha och hur man vill ha det, sedan får man leta leverantörer och bästa pris/prestanda. Att hitta fantastiska kakelplattor eller tjusiga kök är inte svårt, men att hitta en tillräckligt fin lösning till ett rimligt pris är en evig förhandling med sig själv. Det blir kompromisser och det är både utmanande och roligt och lite tråkigt på samma gång. Hade det bara handlat om kök och kakel hade det varit enklare, nu är det varenda tapet, varenda komplementfärg, boxar, varmvattenberedare, förbränningstoalett, stallkök, uppvärmning till sjukbox, vattenkoppar, höleverantör, gödselhantering, maskinbehov, osv osv. Inte konstigt att det tar tid. Det är oändligt många timmar framför datorn och i olika butiker som jag spenderat. Elin är intresserad och engagerad och ett bra bollplank i processen. Hon vill bli inredningsarkitekt och det är både roligt och nyttigt att ha henne med, hon flyttar mina ofta ”säkra” val ett steg framåt, så nu är vi lite djärvare (utan att bli effektsökande hoppas jag). Den andra dottern, som inte är materialistiskt funtad (om det inte gäller hästar) och som tänker sig en framtid som neurolog istället för estet, kastade en blick på Elins bild på hur hennes rum skulle se ut och sa ”så vill jag också ha det”, med påföljd att lillasyster mörknade i uppsynen. Vi får nog hitta en lite egen linje till Emmy, som hon kan godkänna. Hon lär inte leta upp den själv i alla fall.

Medan Emmy sitter och njuter på Landsmót, rider flotta hästar och har roligt i skönt sällskap så får jag och Elin roa oss på vårt håll. Vi packade in Klár och Bliki i transporten och åkte till Lindnäs nu i veckan. Det var min årliga lektion. Synd att det inte blir av oftare. Mycket inspirerande och nyttigt var det i alla fall. Ia är fantastisk på att få en att känna att det jobb man gjort och gör är ok, men att det ska bli ännu lite bättre. För mig är en bra instruktör någon som kan se var man befinner sig, prioritera det som är viktigast och sedan ge en självförtroende, verktyg och förutsättningar för att förbättra och utveckla just det. I mitt tycke finns det många vägar till att uppnå samma mål och det är inte nödvändigtvis en som är bättre än en annan, det kan skilja mellan en ryttare och en annan, eller en häst och en annan. Det enda mantra jag följer oavsett häst eller ryttare är Eyjólfúrs: den snabbaste vägen fram är att ta det långsamt. Det Ia bland annat gör är att säga att nu är han klar här, dags att ta nästa steg.

Nu är Bliki lugn och trygg på små volter. Där är han genomsläpplig, flyttbar, eftergiven och lydig. Dags att vänja honom vid svårare övningar, fyrkantsspår och tempoväxlingar, utan att han blir stressad – för att små småningom bli ovalbana utan stress.Vi jobbade med större volt (gick jättebra i ena varvet, sämre i andra, men på slutet tog han även det varvet bra), tempoväxlingar i trav och tölt på böjt och rakt spår. Sidförande, ställning utåt på rakt spår, inramning. Han jobbade på, han har en härlig arbetsvilja och han verkar tycka det är roligt att få uppgifter.

Elin ville tvunget rida Klár, familjens nallebjörn. Första gången hon var ute med honom och det var nog inte alls den sista. Hon blev så inspirerad att hon ville rida lektion hemma på tjocke Snurre dagen efter. Kanske finns det hopp om att även denna tjej blir lite mer hästig av sig framöver?  Snurre jobbade på så han blev alldeles löddrig mellan bakbenen och han känns betydligt bättre igen. Nu jobbar vi med huvudplaceringen på honom, eftersom en effekt av hans muskelproblem var att han blev lång och hade svårt att forma sig. Nu jobbar vi så sakteliga tillbaks honom mot en bättre överlinje igen. Vi har nytt underlag på ridvolten, som inte satt sig ännu, vilket är väldigt bra för trav- och galopparbete (något sämre för töltarbete), så det passar Snurre ganska bra nu under återuppbyggnaden, då vi töltar honom väldigt lite, men behöver arbeta desto mer i framför allt trav. Det mjuka underlaget inbjuder till en stadig och rytmisk trav.

Lite tölt fick han gå i, Snurre föredrar själv att gå i tölt. Den kostar honom mindre än traven. (och ja, vi vet att han är på framdelen – det blir lätt så när man väger 150 kilo för mycket och plöjer fram på en sandstrandslik ridvolt.)

Men nu har vi bestämt att han ska trava mycket, vare sig han vill eller inte. Trots de enorma gräsmagarna, så är hästarna förvånansvärt pigga i benen.

Lillasyster Míst, efter Skýr har nu gått på sommarvila. Men sista ridpasset innan vilan var härligt. Míst är bara fem år och har massor kvar att lära och utveckla, men man ser vems dotter hon är – fina bakben i traven och fina framben. Nedan skröltar hon bara. Hon har hittat tölten och takten, nu försöker vi stabilisera formen och jobbar därför mycket med skrölt igen.