Att packa, liksom att jogga, avslöjar skoningslöst tants brist på 1. självinsikt, 2. fysisk uthållighet. Det är bara att med nedslagen blick krypa till korset och erkänna. Jag är patetisk. Målet är att packa 10 kartonger per dag. Det låter ju enkelt. Eller få, om ni så vill. När jag är på 5 (eller halva joggingsträckan för den delen) tänker jag med en dåres övermod att ”jag kanske kan göra 20 idag” (alternativt springa TVÅ varv). När jag sedan är på 8 tryter energin, det dansar svarta prickar framför ögonen och håller jag på att gå av på mitten av ansträngningen. Jag pausar och dricker kallt vatten. Vid 10 är jag helt slut. Då var det inte många timmar sedan jag sturskt tänkte tillryggalägga det dubbla antalet/sträckan. Jo jo. I bästa fall kan jag efter lite paus ta några till, men då blir det bara 5 dagen efter istället för då har jag så mycket träningsvärk att jag inte kan gå. HUR FAN KAN DET VARA SÅ JOBBIGT ATT PACKA? Visserligen stiger man upp och ner på stolar och stegar, man kryper på golvet och sträcker ut sina lemmar till max för att nå in i skrymslen och håva ut dammiga pinaler (som gärna väger några härliga kilon som man ska lyfta i dessa märkliga vinklar, balanserandes på yttre stolskanten). Prylar som man glömt att man ägde och ännu mindre någonsin använt eller kommer använda för den delen. Vad som än händer kommer jag aldrig att bli flyttgubbe (eller tant). Mina svarta sopsäckar fylls och efter att ha gjort en rejäl tömning av hallens sopsäcksupplag, så börjar det nu åter bli trångt om yta för skräpet. Det är skönt att slänga. Inte minst då jag vet att nya köket är hälften så stort som det jag flyttar från och förvaringsutrymmena inte i närheten av de generösa klädkammare som byggdes in i detta huset. Även om vi kommer att bygga förvaring, liksom att öppna upp en vägg för att öka köksytan, så är det svårt att veta hur mycket yta jag har att spela på. Så jag har gjort det till en skön utmaning att slänga så mycket jag kan. Tämligen osentimentalt.

Man får en viss självinsikt när man rensar bland sina ägodelar. Jag behöver exempelvis inte köpa ljus de närmaste 10 åren, det är klar varning för crazy candle lady här, kan jag lite skamset erkänna. Nappflaskor med 10 oanvända nappdelar (per styck) hade jag kunnat öppna en egen specialbutik och sälja. Väldigt bra att ha, med tanke på att ungarna är 18 och 14. ÅR, inte månader. Muggar i alla färger och former finns också i överdåd. Gärna 3 av varje sort, eftersom det lägligt slagits sönder någon i varje serie. Turligt nog övertalade Elin mig att inhandla ännu fler muggar när vi var på Iittala på semestern, så nu har vi några till. Tändare och tändstickor (matchar ju fint med ljusen) finns det så vi klarar en belägring. Jag kan fortsätta… det har samlats en del i skåpen. Mest fascinerande är alla trasiga billiga prylar som jag pillat ner i en låda och i ett sinnesförvirrat tillstånd antagligen tänkt laga. Ehhh, jag är INTE lagningstypen, har aldrig varit och kommer aldrig att bli. Så VARFÖR skulle jag laga trasiga plastleksaker, sagoböcker, nyckelringar och allt annat skit som jag hurtigt stuvat ner i lådorna?

Hästarna tycker det är skönt att jag har annat för mig. Men igår chockade vi dem, Elin och jag (Emmy är i Skåne och solar). Bliki och Snurre skulle få nya skor och i en sekund av klarhet i flyttdimmorna, så insåg jag att Snurres alla 595 kilon ska åka till Bärby med Elin om 10 dagar. Inte på ridläger, utan på TRÄNINGSLÄGER. Stackars Snurre. Han kommer dö av chock. Alltså kanske det vore bra att i alla fall starta upp maskineriet lite på honom. Eftersom de noterat att vi var hemma från semestern hade Snurre dragit av sig en sko, så att vi inte skulle få för oss att börja rida honom. Han blev grymt besviken när hovis (helt enligt plan, men det visste inte Snurre) dök upp samma dag som han med stor möda lyckats få av sig skon. Elin travade honom en hel del på volten efter skoning och jag longerade Bliki för att få igång hans stela kropp. Bliki tyckte det var underbart att få komma in och bli ompysslad. Han stod till och med ut med insektssprayen (visserligen fjollighetsvarianten då jag sprayar på en svamp först) och var underbar att hålla på med, om än tokpigg trots 31 graders värme. Snurre var kanske inte fullt lika positivt inställd, han föredrar semester, men han visade i alla fall Bliki att han kan tåla att bli sprayad (med viss försiktighet) och inte alls behöver någon fånig svamp, manlig som han är. Klár får vila lite till, eftersom han fick en skada när vi var på semester och var rejält svullen på ett framben. Veckan innan dess hade han problem efter en sparkskada på ett bakben, så vi tar det försiktigt med honom nu så han blir helt frisk i det vänstra benparet innan vi börjar rida.

Alla i familjen har haft en skön och varm semestervecka, tvåbenta såväl som fyrbenta. Vi var först på släktträff på Lindnäs med Klár och bastarden Bliki, vilket var roligt, inspirerande och nyttigt. Jag red en lektion och Emmy tre. Lagom fördelat. Nu när jag äntligen börjat ta kontakt med hästarna och slutat rida på lösa tyglar, så blir jag stum i vänsterhanden istället. Min vänstersida är inte alls lika tajmad som min högra (som väl kanske inte är världstajmad den heller, men i alla fall bättre). Det måste jag jobba på och jag vet att det bara finns en lösning i mitt fall: pilates. Förra gången jag tog tag i problemet blev det stor skillnad. Får väl börja pilutta mig när jag flyttat klart i höst.

Efter att ha kommit hem på fredagen och ambitiöst nog ridit varsin häst efter hemkomsten, åkte vi hem och packade om och for sedan tidigt på lördagsmorgonen återigen söderut. Nu lite längre, hela vägen ner till smultronstället på Hallandsåsen. Där kunde vi njuta lite mer av värmen, eftersom sjön erbjöd enkel svalka. Jag badade på morgonen (då ungarna sov) och ungarna på kvällen (när jag sov). Olika är våra vanor. Här Elin i solnedgången.

Shoppat fick vi också gjort. Det var nästan skönare att gå i luftkonditionerade affärer än sitta ute i solen och flämta. Men vi tog oss även till Köpenhamn och gick en dag på Tivoli, tillsammans med goda vänner. Man blir aldrig för gammal för berg och dalbanorna, även om vi tanter njöt mer av ett glas champagne i skuggan, än av snurrisnurrattraktionerna.

Pållarna fick semestra under vår vecka och rara stallvänner höll koll på dem och skötte om allt som hör sommaren till, små smällar, ögonkladd och insektsbekämpning. Rastlösheten började komma krypande och till slut kunde jag inte stå emot den utan packade sonika bilen igen och vände hem till Stockholm. Bara tanken på allt som fanns att göra hemma, gjorde det lite svårt att njuta av stillsamheten dag 6. Det var faktiskt härligt att komma hem och bege sig till hästarna på kvällen och jaga dem med flugsprayen (några är mer lättövertalade än andra när det gäller sprayandet, no names). Det låg en besynnerlig och ovanlig, inte alls angenäm doft, över stallet som vi inte kände igen. Tydligen har det flyttat in vildsvin på markerna. Fyyyy. Av alla skogens djur gillar jag nog vildsvin minst. Tanken på att det är skönt att flytta från dem slog mig, men samtidigt slog mig också tanken att jag vet ju faktiskt inte om de även finns på nya gården. Sannolikt gör de väl det – tyvärr är det gott om vildsvin här. Eller gris, som min jagande hovis alltid uttrycker sig. Tant är måttligt road av grisar i alla dess former.

Mitt i flyttkartongerna. Känns rörigt med kartonger, halvt nerpackade rum, hela hallen belamrad med svarta sopsäckar på väg till tippen och själva packandet är en märklig terapiprocess, eller resa, som både är lite sorglig, men också skön. Jag är glad att jag valt att packa själv, även om det är jobbigare rent fysiskt än jag kunde drömma om. Kroppen är helt ledbruten efter en packdag. Så mycket minnen man kikar på när man går igenom lådor och skåp, mycket foton och brev. Jag är så glad att jag sparat gamla brev. Från helgalna kompisar som skickat fantastiska brev, som jag ännu idag skrattar så jag gråter åt när jag läser. Men också gamla kärleksbrev (tänk att tant fått sådana, ho ho), underbara brev från min pappa som inte finns med oss, som känns så fint att läsa. Han skrev så lätt, så intelligent och så roligt. Nedknackat med pekfingrarna på skrivmaskinen han hade på kontoret, eller skrivna med någon exklusiv penna med hans vackra handstil. Idag saknar jag honom alldeles ofantligt mycket, men han var ändå så närvarande i sina brev. Ännu mer i breven än på foton. Breven blir en människas röst. Vi skriver alldeles för lite brev nuförtiden, inklusive jag själv. Jag slås av vilka fantastiskt roliga och kreativa människor jag haft förmånen att omges av under alla år.

Förra veckan ägnades åt köksplaneringar, packning, samt slöande i den lilla skugga vi kunde hitta. Ingen ridning alls, hästarna fick gå och dra i hagen och bli – om möjligt – ännu fetare. De har det bra, en fin hage med möjlighet till skugga, bra bete och möjlighet att gå ner i sjön och svalka av sig, vilket de faktiskt gör. Så de klagar inte på att få lite extra semester. Med värmen kommer flugor och ögoninfektioner, men med så många hästar har jag varit förutseende i år och hämtat ut ögonsalva i förväg, vilken redan kommit till användning. Den här veckan måste vi dock komma igång med ridningen, vi ska ner till Lindnäs torsdag-fredag med Bliki och Klár, så det är ju bra om de är suttna på några gånger efter sin semester innan de ska jobba på lektioner. Det blir lite sporadiskt med ridningen hela sommaren, med tanke på vad vi har framför oss. Förhoppningsvis kan vi ta tag i dem lite mer i höst och jobba mot en bra (?) vårsäsong.

Farbror Snurre har fått en ny bästis i hagen, som han leker med hur mycket som helst (vilket han inte får med tanke på sin sköra – och feta – kropp, men det skiter han fullständigt i – han är värre än ungarna). Han får passa på nu, för från och med september får han nöja sig med sina brorsor (inklusive plastbrorsan, stolle-Per, a.k.a. Klár). Eftersom jag inte är förtjust i tryckimpregnerat virke, dels av miljöskäl men också av hälsoskäl för hästarna – tror inte alls det är sunt att de står och gnager på tryckta stolpar – så är tack vare goda kontakter 200 ekstolpar beställda nu. De kan de gnaga på bäst de vill, de är så hårda att de kommer sluta efter ett tag och inte är de giftiga heller. Jäklar vad det ska stolpas hagar. Med hjälp av den här lilla saken hoppas jag att det ska vara en enkel sak, eftersom den är utrustad med hydraulborr. Något säger mig att det kommer finnas några intressenter, företrädelsevis av manligt kön, som kommer erbjuda sig att vara behjälpliga vid stängslingen just på grund av denna hjälpreda. Inte mig emot – ju fler händer och maskiner, desto snabbare går det. Hoppas jag.

Tjusig pappa

Tjusig mamma

SnyggFína är dräktig med snyggDivar. Hon bestämde sig direkt när hon kom till Lindnäs att det var avelssto hon var. Hon hade nog aldrig sett så snygga grabbar i hela sitt liv, så alla ridambitioner lades på hyllan ett tag. Framförallt från hennes håll, vilket gjorde det svårt att ha några synpunkter som ryttare. Om hästen inte är på samma våglängd så är det ingen större idé att försöka träna vettigt. En halvtimme efter att jag sa till Ia och Denni – äsch, vi betäcker henne istället, så var hon avskodd och betäckt. Och dräktig. Det är Fína i ett nötskal. Fort ska det gå liksom. I maj nästa år kommer den troligtvis supervackra avkomman och Fína får mogna lite för att sedan sättas igång igen. Tonåringen är lite sugen på att ta den här damen som tävlingshäst sedan. Det var ju MIN häst. Men det är nog bara att konstatera att detta inte är en tanthäst. Jag får väl ärva Bliki istället när det är dags. Kanske ingen typisk tanthäst det heller, men jag gillar honom. Jag har haft så många skenturer på honom i hans unga år när han hade sin patella luxation (som det tog ett tag att diagnosticera) att jag passerat över gränsen och slutat att vara rädd. Det är svinläskigt i början när man aldrig vet när han ska toka ur, men sedan hittar man liksom gränsen även för det och vet att det inte blir värre än så här, eller så här. Jag var gråtfärdig när han var som läskigast och Eyjólfúr tvingade mig att galoppera på lösa tyglar, ingen annan på denna jord hade fått mig att göra det jag inte alls vågade, men det blev en vändpunkt. Däremot känner jag att jag är lite för gammal för att börja om med en häst jag inte känner som är av det vilda slaget (nu pratar vi Fína). Men vem vet, en bebbe senare så kanske hon är en mognare och stillsammare dam… in my dreams.

Vi är en vecka in i juli och det känns som att sommaren inte ens har börjat, trots att den är halvvägs. Det är en hel del papper som ska in när man ska bygga om och bygga nytt i djurvärlden. Länsstyrelsen ska säga sitt om både det ena och det andra. De är snabba med återkoppling, men oj så mycket frågor man ska ta ställning till. Jag är tacksam över min byggprojektledare som är en klippa. Utan det stödet hade jag nog inte vågat mig på det här. Det är inte lite saker vi ska göra och naturligtvis vill vi göra så så mycket som möjligt för den budget som finns att tillgå. Det innebär att man först får tänka ut vad man vill ha och hur man vill ha det, sedan får man leta leverantörer och bästa pris/prestanda. Att hitta fantastiska kakelplattor eller tjusiga kök är inte svårt, men att hitta en tillräckligt fin lösning till ett rimligt pris är en evig förhandling med sig själv. Det blir kompromisser och det är både utmanande och roligt och lite tråkigt på samma gång. Hade det bara handlat om kök och kakel hade det varit enklare, nu är det varenda tapet, varenda komplementfärg, boxar, varmvattenberedare, förbränningstoalett, stallkök, uppvärmning till sjukbox, vattenkoppar, höleverantör, gödselhantering, maskinbehov, osv osv. Inte konstigt att det tar tid. Det är oändligt många timmar framför datorn och i olika butiker som jag spenderat. Elin är intresserad och engagerad och ett bra bollplank i processen. Hon vill bli inredningsarkitekt och det är både roligt och nyttigt att ha henne med, hon flyttar mina ofta ”säkra” val ett steg framåt, så nu är vi lite djärvare (utan att bli effektsökande hoppas jag). Den andra dottern, som inte är materialistiskt funtad (om det inte gäller hästar) och som tänker sig en framtid som neurolog istället för estet, kastade en blick på Elins bild på hur hennes rum skulle se ut och sa ”så vill jag också ha det”, med påföljd att lillasyster mörknade i uppsynen. Vi får nog hitta en lite egen linje till Emmy, som hon kan godkänna. Hon lär inte leta upp den själv i alla fall.

Medan Emmy sitter och njuter på Landsmót, rider flotta hästar och har roligt i skönt sällskap så får jag och Elin roa oss på vårt håll. Vi packade in Klár och Bliki i transporten och åkte till Lindnäs nu i veckan. Det var min årliga lektion. Synd att det inte blir av oftare. Mycket inspirerande och nyttigt var det i alla fall. Ia är fantastisk på att få en att känna att det jobb man gjort och gör är ok, men att det ska bli ännu lite bättre. För mig är en bra instruktör någon som kan se var man befinner sig, prioritera det som är viktigast och sedan ge en självförtroende, verktyg och förutsättningar för att förbättra och utveckla just det. I mitt tycke finns det många vägar till att uppnå samma mål och det är inte nödvändigtvis en som är bättre än en annan, det kan skilja mellan en ryttare och en annan, eller en häst och en annan. Det enda mantra jag följer oavsett häst eller ryttare är Eyjólfúrs: den snabbaste vägen fram är att ta det långsamt. Det Ia bland annat gör är att säga att nu är han klar här, dags att ta nästa steg.

Nu är Bliki lugn och trygg på små volter. Där är han genomsläpplig, flyttbar, eftergiven och lydig. Dags att vänja honom vid svårare övningar, fyrkantsspår och tempoväxlingar, utan att han blir stressad – för att små småningom bli ovalbana utan stress.Vi jobbade med större volt (gick jättebra i ena varvet, sämre i andra, men på slutet tog han även det varvet bra), tempoväxlingar i trav och tölt på böjt och rakt spår. Sidförande, ställning utåt på rakt spår, inramning. Han jobbade på, han har en härlig arbetsvilja och han verkar tycka det är roligt att få uppgifter.

Elin ville tvunget rida Klár, familjens nallebjörn. Första gången hon var ute med honom och det var nog inte alls den sista. Hon blev så inspirerad att hon ville rida lektion hemma på tjocke Snurre dagen efter. Kanske finns det hopp om att även denna tjej blir lite mer hästig av sig framöver?  Snurre jobbade på så han blev alldeles löddrig mellan bakbenen och han känns betydligt bättre igen. Nu jobbar vi med huvudplaceringen på honom, eftersom en effekt av hans muskelproblem var att han blev lång och hade svårt att forma sig. Nu jobbar vi så sakteliga tillbaks honom mot en bättre överlinje igen. Vi har nytt underlag på ridvolten, som inte satt sig ännu, vilket är väldigt bra för trav- och galopparbete (något sämre för töltarbete), så det passar Snurre ganska bra nu under återuppbyggnaden, då vi töltar honom väldigt lite, men behöver arbeta desto mer i framför allt trav. Det mjuka underlaget inbjuder till en stadig och rytmisk trav.

Lite tölt fick han gå i, Snurre föredrar själv att gå i tölt. Den kostar honom mindre än traven. (och ja, vi vet att han är på framdelen – det blir lätt så när man väger 150 kilo för mycket och plöjer fram på en sandstrandslik ridvolt.)

Men nu har vi bestämt att han ska trava mycket, vare sig han vill eller inte. Trots de enorma gräsmagarna, så är hästarna förvånansvärt pigga i benen.

Lillasyster Míst, efter Skýr har nu gått på sommarvila. Men sista ridpasset innan vilan var härligt. Míst är bara fem år och har massor kvar att lära och utveckla, men man ser vems dotter hon är – fina bakben i traven och fina framben. Nedan skröltar hon bara. Hon har hittat tölten och takten, nu försöker vi stabilisera formen och jobbar därför mycket med skrölt igen.

Nu är väl valda delar av familjen på väg till kyrkan för att bevittna en konfirmation, medan andra delar sitter på Landsmót och har det gott i solen. Hmmm. Det finns en hel del att skriva och berätta om, bloggtystnad betyder sällan att det är overksamt på Skarpängsfronten, snarare tvärtom. Men först ”körka”, sedan ska ni få uppdateringar. Håll tillgodo med bilden på en gräsmagerund Snurre och Elin tills vidare.