Det slog mig igår att jag alltid valt nya hingstar till mina ston. Ingen av mina uppfödningar eller hästar har samma pappa. Det är spännande att prova nya kombinationer för att se vad som händer. Men efter den här puddingens entré så var vi ju bara tvungna att göra ett syskon, om än med en annan mamma (som förvisso skiljer sig lika mycket från Sóley som salt gör från socker). Leiri är förutom knallsöt också långbent, trevlig och lugn men inte påflugen. Att han rör sig luftigt och har galet tjock man och svans (jag har en förkärlek för de tjocka manarna framför de långa, fast både och är såklart inte så dumt), gör inte saken sämre. Han ser ut som någon satt en golvmopp på huvudet. Bedårande om ni frågar mig, som är härligt subjektiv.

”Jag är bara ett år, men har redan nu mer man än min storebror Bliki. Fast han blir väldigt sur när man påpekar det och påstår att jag ser ut som jag trillat ner i en mjölpåse. Han verkar ganska stingslig. Storebror Snurre verkar lite snällare, för att inte tala om den där tjocke Klár. Han verkar riktigt rolig. Min matte säger att han ska bli min lekkompis på nya gården. Det blir kul.”

Midsommarhelgen har ägnats i stora delar åt att välja inkråmet till nya huset. Tapeter, kakel, färger, köks- och badrumsluckor har nu äntligen mognat fram och nästan alla rum är planerade. Roligt jobb, men också svårt. Även sadelkammaren har fått sin beskärda del av planering. När vädret ändå påminner om mars, så kan man ju lika gärna ägna sig åt sådant som man bäst gör inomhus. Oj så mycket fina saker det finns… synd man inte har obegränsad budget.