Det började i lätt kaos. Som vanligt. Jag var sen iväg från Stockholm och insåg att jag inte skulle ha oceaner av tid för att hinna till 10.50, när fina Fína skulle visas enligt de scheman jag hade. Det var ganska blåsigt och därmed inte helt trivialt att gasa på med släp (även om det var tomt). Men färden gick smärtfritt som tur var och jag sladdade in på parkeringen strax innan 10.30. Stressad nog för att inte se att Ia & Denni & Divar stod 50 meter ifrån mig och vinkade efter ett träningspass på ovalen. Oops. Väl på plats satte jag mig och väntade på Ida som skulle vara först ut med pralinbruden. Då kom de ut från visningshallen och ropade på Ida. Men va fan, klockan var ju bara 10.35… Det visade sig att de hade de flyttat bak tidsprogrammet till 10.30, det hade jag, men framförallt Ida missat. Panik! Medan de tog in lite andra hästar som var på plats, jagade jag tag i Ida som kom springande med magen guppandes över hela Sundbyholmsområdet. En start helt i min anda. Varför blir det alltid så? Jösses, man blev ju livrädd för att hon skulle dra igång värkar och förlossning. Mellan återhämtning av andan väste hon istället om allt hon var orolig för. Nerver på helspänn. Fína var däremot oberörd, såsom bara Fína kan. Tryggt förvissad om att hon är en gudagåva till mänskligheten och allt annat på denna jord. Det tog en bra stund innan vi kom in och Ida hann återhämta sig. Eyvi hjälpte oss med den sista putsningen på uppställningen utanför, liksom med benplaceringen inne på visningen. Hreggi supportade, Sofie supportade – tack underbara Bärbygänget för hjälp och stöd, rutinerade, skämtandes, engagerade. Fína visade att hon minsann vet när det är läge att sköta sig. Hon gick in, ställde upp sig som hon aldrig gjort annat, stod blick stilla, travade med stora vackra steg ut och in i totohallen (märkligaste platsen ever för en bedömning) och var ett riktigt A-barn. 8,5 på huvud, 8,5 på hals-manke-bog, 8 på proportioner (de jag var mest orolig för, puuuhh), 8 på man och svans, 8 på benkvalitet. Tjohooo! 7,5 på rygg (den ser fin ut, men är rak. Det kommer ändra sig intrycksmässigt med mer muskler), 7,5 på hovar (också något som brukar bli mycket bättre med åldern, hon är ju bara skodd ett fåtal gånger, själva hovkvaliteten ser fin ut), 7,5 på benställning (den kommer väl vara vad den är). Totalt 8,01 med stora möjligheter till förbättring redan nästa år känns fantastiskt bra. Vi åt en god och rolig lunch på plats – två nöjda hästägare som fått första klass resultat, en nöjd tränare som nu avslutar sin verksamhet (för ett tag i alla fall) med flaggan i topp och hennes gulliga medhjälpare som jag känner sedan hon var en liten hästtokig unge, numera en vuxen hästtokig och framförallt duktig tjej. Sedan var det dags för nästa stopp. In med Fína i transporten (hon bara går på och står sedan blickstilla, I like) och vidare till Lindnäs. Väl framme där blev jag nästan gladast på hela dagen, för Ia och Denni som aldrig sett henne i verkligheten verkade tycka om vad de såg. Denni ställde upp och granskade henne. Hon gör ju ett väldigt snyggt intryck, har man 8,5 på huvud och hmb så ser man snygg ut, det är liksom de delar som är mest slående i en hästs uttryck. Nu blir det vila någon vecka, sedan blir det träning av en som är löjligt rutinerad vad gäller karaktärsstarka, villiga ston. Vi får hoppas att det positiva intrycket håller i sig, eller om de hör av sig efter de första turerna och helt sonika tycker att jag bör inkludera blupmonstret som dominerande ingrediens i midsommarhelgens grillaktiviteter.