Det slog mig igår att jag alltid valt nya hingstar till mina ston. Ingen av mina uppfödningar eller hästar har samma pappa. Det är spännande att prova nya kombinationer för att se vad som händer. Men efter den här puddingens entré så var vi ju bara tvungna att göra ett syskon, om än med en annan mamma (som förvisso skiljer sig lika mycket från Sóley som salt gör från socker). Leiri är förutom knallsöt också långbent, trevlig och lugn men inte påflugen. Att han rör sig luftigt och har galet tjock man och svans (jag har en förkärlek för de tjocka manarna framför de långa, fast både och är såklart inte så dumt), gör inte saken sämre. Han ser ut som någon satt en golvmopp på huvudet. Bedårande om ni frågar mig, som är härligt subjektiv.

”Jag är bara ett år, men har redan nu mer man än min storebror Bliki. Fast han blir väldigt sur när man påpekar det och påstår att jag ser ut som jag trillat ner i en mjölpåse. Han verkar ganska stingslig. Storebror Snurre verkar lite snällare, för att inte tala om den där tjocke Klár. Han verkar riktigt rolig. Min matte säger att han ska bli min lekkompis på nya gården. Det blir kul.”

Midsommarhelgen har ägnats i stora delar åt att välja inkråmet till nya huset. Tapeter, kakel, färger, köks- och badrumsluckor har nu äntligen mognat fram och nästan alla rum är planerade. Roligt jobb, men också svårt. Även sadelkammaren har fått sin beskärda del av planering. När vädret ändå påminner om mars, så kan man ju lika gärna ägna sig åt sådant som man bäst gör inomhus. Oj så mycket fina saker det finns… synd man inte har obegränsad budget.

En ung snygging, uppstallad strax utanför Flen

med höga bedömningspoäng på det mesta från nos till ben,

blev förbannad över att bli bestigen av en man med skägg

-Stig av mig genast ditt otäcka människodrägg!

Hon hade på annat fått ordentligt span,

en fyrbening med VM brons och lång, fin man.

Fröken Fína gnäggade så starkt med sexig röst:

Oh Divar, ge en stackars jungfru lite midsommartröst.

Och Divar kan inte se ett sto som trånar och lider,

nu får vi hoppas Fína är i väntans tider.

Ja efter detta lila poem, som fick de flesta gamla begravda lyriker att vända sig i gravarna, så vill jag bara påminna om att ni kanske ska sända en tacksamhets tanke till någon, eftersom ni slipper mina julklappsrim i alla fall. Det är mer än mina stackars barn gör.

En trevlig midsommar önskar jag er alla!

Idag finns inga ord. Bara en ofattbart stor sorg över en fantastisk häst som nu för alltid fattas oss.

Jag har diskuterat detta en hel del med ryttare, elever och domarkollegor. Den allmänna känslan är att det varit stramare bedömningsmässigt i vår (det finns säkert undantag) och definitivt mer svajigt. Det är min, högst ovetenskapliga, bedömning utifrån de tävlingar som jag varit ponnymamma, funktionär eller domare på, samt de erfarenheter mina speaking partners berättat om. Jag tror att majoriteten av hästarna tar stryk poängmässigt just nu av nya handledningen, medan ett fåtal premieras. Kanske är vi domare lite väl återhållsamma ibland, av osäkerhet inte minst.Det är ju synd, för många ryttare lackar ur på låga poäng och spretiga bedömningar, vilket jag kan förstå.

Det kräver ganska mycket av en domare att bedöma huruvida hästen verkligen är lösgjord eller inte. Jag har sett hästar som visserligen länger överlinjen, men som landar på framdelen och lämnar bakkärran långt efter sig när de går, jag tror ni alla har sett dem. Ibland kan de på tävling få strålande poäng för att ”de är lösgjorda”. Likaväl har jag sett hästar som slåss mot handen i försök att slita till sig tygel genomgående också få skyhöga poäng, vilket tyder på att handledningen över huvudtaget inte tillämpas i vissa fall, eller av vissa domare. Medan de mer normalpresterande, relativt taktrena, men lite spända hästarna får stenhårda bedömningar (så även av mig själv, som säkert dömt fel åt bägge håll mellan varven). Liksom de med en stadig trav, med trevlig överlinje men bristande sväv – pang så åker de in i brandväggen som slutar vid 5, vilket faktiskt inte alltid känns bra alls att döma tycker jag – det är en vägg jag skulle vilja ha flyttat till 6 för att vi inte ska börja premiera slängtrav för att det är ”billigare” med some faults in outline, än brist på sväv. Likaväl som en del andra med ”lätta att genomskåda-” fel får mellan 0,5-1 poäng lägre idag än i höstas. Tror jag, som sagt sådär alldeles ovetenskapligt.

Jag tror att de som rider bra på bra utbildade hästar, de får antagligen ungefär samma som de fick förr. Men de med enkelt definierade bekymmer, de åker nog på mer stryk än de med luddigare, eller mer svårbedömda problem. Och där i finns det ett bekymmer som leder både till ojämna bedömningar (beroende på hur kompetent domaren är vad gäller ridlära) och till ledsna och förvirrade ryttare. Observera att jag inte vill klaga på andras domarkompetens, jag är en del av den domarkompetens jag lyfter här och jag har säkert i lika stor utsträckning som de flesta dömt helgalet jag också och lär fortsätta göra det, det är en del av att vara domare och människa – man gör misstag och ibland kanske inte heller jag förstår vad jag ser riktigt. Jag funderar på problemet i generella termer, där jag är synnerligen delaktig både som domare, ryttare och finansiär av tävlingsstarter. Förhoppningsvis är detta ett övergående problem. Handledningen kommer säkert att justeras efter input, ryttarna kommer mogna i vad domarna vill se och börja träna lite annorlunda, men jag kan inte låta bli att faktiskt – med risk för att själv fasta i nätet – tycka att en omexamination av lokal- och nationella domare inte vore fel, inte minst för att visa ryttarna respekt. Den makt vi besitter som domare måste vi vara ödmjuka inför.

Tjockis-Klár levererade dubbelt blågult i helgen. Duktig! Så nöjd och glad och lydig, trots att det blåste orkan första dagen. Bästa totalsiffran blev 5,3 i tölten (T8 unghästklass) och 5,6 i fyrgång (V5). Jättenöjda med honom! Bliki var tokspänd i blåsten, men lydig. Hans bästa siffra var 5,5 i T3, men hade betydligt ojämnare siffror än Klár (han var väl ojämnare också). Han fick mjölksyra i slutet och trampade av sig en sko i samband med det. Det innebar att vi inte behövde fundera på om han skulle starta i femgången eller inte (Emmy tyckte ändå att han var för spänd för det), utan han strök ju sig själv helt enkelt. Däremot kom bästa hovis ut till tävlingsplatsen på lördagseftermiddagen och slog på skon, så han kunde starta i finalen dagen efter. Det kallar jag service. På finaldagen var Bliki lugn och lydig och Emmy var supernöjd med honom. Skitdåliga siffror blev det, sämst ever, inte minst för Emmy  ville hålla honom lugn vilket medförde otydliga temposkillnader och ganska lågt tempo i ökade (och lite för högt i det korta), no pressure whatsoever alltså. Siffrorna struntar vi i, för känslan i hästen var precis det vi vill ha. Han slappnade av så mycket att han bitvis sökte form i tölten, vilket nog var första gången på ovalbanan. Bortsett från siffrorna så åkte vi hem från hans start med en mycket positiv känsla. Klár den underbara har tappat lite sväv i traven och kortat av skritten lite i samband med att tölten lossnat, så det ska vi hem och jobba vidare med. Han fick kommentarer av alla domare om fina rörelser/flotta rörelser och många ”bra takt”. Överhuvudtaget skötte han sig väldigt bra på tävlingsplatsen. Han är lite mindre yr i skallen när Bliki är med. Är Snurre med vill han bara vara hos sin idol. Det innebär att han är orolig när Snurre tävlas och skriker som en tok efter honom. Bliki har han lättare att vara utan (för att inte tala om tvärtom). När Klár var färdig med sin A-final (bra gjort att vara 6 år och ta sig till A-final med 35 startande! Emmy blev delad 5:a totalt, men bästa ungdom) så kom vi upp till parkeringen. Då hade alla andra åkt hem, så Bliki stod helt själv kvar i sin hage. Helt lugn stod han och tittade ut över nejden. Så duktig att ha med sig!

Det är ju verkligen på plats att gratulera Skýrs två döttrar och deras ägare till jättefina bedömningar i Eskilstuna. Fína Ljúfa från Askagården fick totalt 8,02 i bedömning och fyrgångaren Ljósbrá från Knubbo fick 7,80. Bägge två hade första klass exteriör. Väldigt roligt tycker jag, som så gärna skulle vilja ha en Skýr-Sóley avkomma. Det skulle även min tonåring. Så sorgligt på en så fantastisk hingst…man kan inte låta bli att bli ledsen samtidigt som man blir glad över att se de underbara avkommorna. På något sätt kanske det är det som blev den stora glädjen med Skýr – han kom aldrig dit han skulle själv, vi har gett upp hans ridkarriär helt nu, eftersom hans bakben inte rör sig så obehindrat som vi önskar, men lämnade några få (cirka 25) avkommor, varav ovanligt många i mycket hög klass. Bästa Skýr, en extremt personlig och sagolikt flott häst.

I hagen går tre nöjda, röda grabbar med gräs upp till öronen. Snurre och Klár får gå in lite nu och då på nätterna, Klár för att han är så trind att maghåret i det närmaste står rakt ut, Snurre för att han haft lite problem med ögoninfektioner och kliar sig lite i huvudet då, vilket ger lite sår som flugorna gärna besöker. Bliki har varken problem med det ena eller det andra utan går ute dygnet runt, är lite lagom rund om magen och väldigt, väldigt nöjd. Pigg som en iller fortfarande, men har ingen stress i sig i hagen som han hade när han gick på avbetad mark och går mestadels att fånga utan större besvär. Whoopi. Idag var det dags för massage. Först på schemat stod såklart Snurre, som vi då misstänkt inte alls är som han ska i sina muskler. Han har känts styvare i tölten, hackigare i traven, svårare att forma osv. Magkänslan var att det satt något framtill, för bak har han skyfflat på jämnt. Hela höger bog, halsen, nacken och högra ryggsidan var mycket ansträngda och jag har aldrig sett Snurre så irriterad vid massagen som idag. Han trampade runt, kastade med huvudet, sparkade med frambenet och var stenförbannad. I vanliga fall står han bara och njuter. Han hade helt klart ont.

Ont som fan har jag haft. Kompensera mig gärna med banan. Ganska indignerade hälsningar,  Snurre

Vi misstänker att hans bästa kompis, som är världens snällaste, men också mest lekglada och ganska klumpiga ponny är den direkta orsaken till Snurres bekymmer. Klár kan dundra fram och krascha in i Snurre när han är på väg att lägga sig ner för att rulla sig. Med påföljd att Snurre står på näsan och Klár snubblar över honom. Suck. Snurre tycker så mycket om Klár, så han står ut med hans välmenande, men ack så klumpiga lekattacker. Vilket blir ett bekymmer, eftersom Snurre är en liten och förbaskat skör pålle. Han är helt enkelt inte rustad för 400 kilo Klár som kraschar in i honom, klättrar på honom, hänger i manen osv. På nya gården kommer sannolikt Snurre få gå med endast Bliki, så får Klár stolla med Leiri (åhhh, snart får Leiri ett eget inlägg, han är så underbar den lille – men store – hästen). Massören har tack och lov en mycket positivare prognos på behandling av yttre trauman än rid- eller förslitningsrelaterade bekymmer, plus att bakkärran var i utmärkt skick. Inga spänningar i hans akilleshäl – höger bakknä, vilket vi är evigt tacksamma för. Bliki hade inga anmärkningsvärda problem alls, utan fick bara lite ren underhållsmassage, vilket i hans tycke var helt onödigt. Han ville bara ut till gräset och kompisarna igen. Tjocksmocken Klár (ni anar inte vilka proportioner hans mage har antagit. Vi snackar högdräktigt sto.) har den senaste månaden, även innan magen inträtt in i hans och våra liv, hittat kugghjulet i tölten. Det är en fantastisk känsla. Klár har ju så ofantligt mycket tölt i sig och den är så jäkla bra, men tidigare har han tyckt den varit jobbig och bara orkat korta bitar innan han fallit isär och blivit travtaktig. Nu är det som att hela kugghjulet jackat i sitt spår och plötsligt är det inte jobbigt längre, nu bara rullar han på med härlig aktion och det är en underbar upplevelse när man känner att hästen bara lossnar en dag och tickar på utan ansträngning. Trots magen så fortsätter han med en riktigt bra tölt. Emmy är därför heltaggad på att tävla honom på lördag, även om vi vet att det på ovalbanan kan hända massor som stör honom (han skyggar lätt för allt möjligt och blir samtidigt ofta överladdad), men han känns i alla fall väldigt mycket mer redo än tidigare rent gångartsmässigt.

Nu kan jag gå så här fint jättelånga bitar och är inte alls så smutsig som på bilden heller för den delen. Möjligen något mer rundlagd, men jag föredrar att kalla det trivselvikt. Det betyder att jag trivs. I gräshagen.

Bliki Flänge Bängman ska starta T3 (om vi får tag i honom i hagen).

Han är även anmäld i femgången, men sannolikt går han bara tölten. Vi får se hur han känns på tävlingen. Spänd häst=ingen femgång. Nöjd häst=femgång. Jag sätter en hundring på spänd häst. Någon som sätter emot?

Schweiz är aldrig fel. Inte ens när temperaturen når 38 grader eller mer, som den bitvis gjorde när vi nu var nere för att fira en oss synnerligen närstående student från International School of Basel. Roligt att vara med om en helt annorlunda, mycket uppklädd studentvariant med cocktailparty efteråt. Det var så roligt att höra en kort presentation av varje enskild students framtidsplaner, de kom från 35 olika länder och nästan alla skulle studera vidare i något nytt land, ytterst få i sitt eget hemland. Vilken plattform de får de här ungarna, en imponerande världsvana, språkkunskaper och en kulturell förståelse som kommer ge dem stor fördel i arbetslivet framöver. Vi har utöver studentfirande njutit av stallmiljö och familjens hopphäst, båttur på Rhen, hiking på Rigi, gourmetmiddag på Michelindekorerad krog, shopping, vin, öl, ostfrossande, umgänge och Gud vet allt. Vad man kan få in på bara fem dagar. Otroligt.

Det var farligt nära att tant började yla ”Edelweiss” när vi hikade i alperna. Nu hikade vi inte så länge, utan bara lagom länge för att tycka att det var på sin plats med öl och en schysst tallrik kalv & rösti. Man ska ju inte överdriva motionerandet när det är nästan 40 grader varmt (sa vi till oss själva och var ganska lättövertalade).

Lite hurtiga var vi trots allt. Det hör till. Schweizarna är ett galet hurtigt folk.

Idag när jag samlade ihop alla mejl och ringde lite samtal som stod på listan, så såg jag att kvalgränserna till SM sänkts. Antar att det helt enkelt var färre kvalade än tidigare, vilket vi också misstänkt av de tävlingar vi besökt, där kvalnivån bara uppnåtts av något enstaka ekipage. Det har känts som att det varit lite kärvare att få ihop poäng i år, men det kan vara inbillning. Nu har ju inte just vi gjort några fantastiska insatser, så det är mer en generell reflektion över de ekipage jag sett. Nå i alla fall, plötsligt är alltså Snurre SM-kvalad, eftersom han gjorde fina 5,30 på regional tävling i höstas och kvalgränsen nu är satt till 5,20. Eftersom han inte känts helt kul på sistone, så kommer vi inte åka till Wången och SM ändå, men det är ju ändå kul att han klarat kvalet, om än lite väl sent och utan att egentligen åstadkomma något nu i vår. Med två veckor kvar och en häst som är gräsrund och tveksam i formen så är det inte riktigt läge att dra upp 60 mil för att tävla SM.

”Just det. Medan ni roade er så kvalade jag (på något märkligt vis). Och åt gräs. Så in i h—te, så ni garanterat inte kan dra upp mig till Wången. Ha! Men nu har jag gjort vad jag skulle i vår. A-klassat en unge till och kvalat SM med den andre. Mer morötter till mig, Me, Snurre, is da king.”

Det började i lätt kaos. Som vanligt. Jag var sen iväg från Stockholm och insåg att jag inte skulle ha oceaner av tid för att hinna till 10.50, när fina Fína skulle visas enligt de scheman jag hade. Det var ganska blåsigt och därmed inte helt trivialt att gasa på med släp (även om det var tomt). Men färden gick smärtfritt som tur var och jag sladdade in på parkeringen strax innan 10.30. Stressad nog för att inte se att Ia & Denni & Divar stod 50 meter ifrån mig och vinkade efter ett träningspass på ovalen. Oops. Väl på plats satte jag mig och väntade på Ida som skulle vara först ut med pralinbruden. Då kom de ut från visningshallen och ropade på Ida. Men va fan, klockan var ju bara 10.35… Det visade sig att de hade de flyttat bak tidsprogrammet till 10.30, det hade jag, men framförallt Ida missat. Panik! Medan de tog in lite andra hästar som var på plats, jagade jag tag i Ida som kom springande med magen guppandes över hela Sundbyholmsområdet. En start helt i min anda. Varför blir det alltid så? Jösses, man blev ju livrädd för att hon skulle dra igång värkar och förlossning. Mellan återhämtning av andan väste hon istället om allt hon var orolig för. Nerver på helspänn. Fína var däremot oberörd, såsom bara Fína kan. Tryggt förvissad om att hon är en gudagåva till mänskligheten och allt annat på denna jord. Det tog en bra stund innan vi kom in och Ida hann återhämta sig. Eyvi hjälpte oss med den sista putsningen på uppställningen utanför, liksom med benplaceringen inne på visningen. Hreggi supportade, Sofie supportade – tack underbara Bärbygänget för hjälp och stöd, rutinerade, skämtandes, engagerade. Fína visade att hon minsann vet när det är läge att sköta sig. Hon gick in, ställde upp sig som hon aldrig gjort annat, stod blick stilla, travade med stora vackra steg ut och in i totohallen (märkligaste platsen ever för en bedömning) och var ett riktigt A-barn. 8,5 på huvud, 8,5 på hals-manke-bog, 8 på proportioner (de jag var mest orolig för, puuuhh), 8 på man och svans, 8 på benkvalitet. Tjohooo! 7,5 på rygg (den ser fin ut, men är rak. Det kommer ändra sig intrycksmässigt med mer muskler), 7,5 på hovar (också något som brukar bli mycket bättre med åldern, hon är ju bara skodd ett fåtal gånger, själva hovkvaliteten ser fin ut), 7,5 på benställning (den kommer väl vara vad den är). Totalt 8,01 med stora möjligheter till förbättring redan nästa år känns fantastiskt bra. Vi åt en god och rolig lunch på plats – två nöjda hästägare som fått första klass resultat, en nöjd tränare som nu avslutar sin verksamhet (för ett tag i alla fall) med flaggan i topp och hennes gulliga medhjälpare som jag känner sedan hon var en liten hästtokig unge, numera en vuxen hästtokig och framförallt duktig tjej. Sedan var det dags för nästa stopp. In med Fína i transporten (hon bara går på och står sedan blickstilla, I like) och vidare till Lindnäs. Väl framme där blev jag nästan gladast på hela dagen, för Ia och Denni som aldrig sett henne i verkligheten verkade tycka om vad de såg. Denni ställde upp och granskade henne. Hon gör ju ett väldigt snyggt intryck, har man 8,5 på huvud och hmb så ser man snygg ut, det är liksom de delar som är mest slående i en hästs uttryck. Nu blir det vila någon vecka, sedan blir det träning av en som är löjligt rutinerad vad gäller karaktärsstarka, villiga ston. Vi får hoppas att det positiva intrycket håller i sig, eller om de hör av sig efter de första turerna och helt sonika tycker att jag bör inkludera blupmonstret som dominerande ingrediens i midsommarhelgens grillaktiviteter.

Nu när säsongen är på väg att stängas kan vi summera den med ett ord: skitdålig. Inte alls så kul som vi tänkt oss. Snurre hade vi väl inte hoppats så mycket mer på än att han skulle vara stabil i sin A-klass, men det har han inte varit. Nu börjar vi undra om han inte mår riktigt bra, eftersom han inte ville trava i sitt program igår. Det har aldrig hänt förut med honom, mer än när han var dålig i sina hovleder. Oron att något inte är som det ska blev tung igår. Bliki hade vi tänkt a-klassa, men han har under säsongen blivit ostabil i passen, som han max fått poäng på i en av tre läggningar, igår inte på någon alls. Noll i pass är surt. Och dyrt. Han känns i alla fall fräsch. Han har börjat trava betydligt bättre, är fortfarande spänd bitvis i tölten och springer för fort i galoppen, men i hans fall handlar det mest om att vi behöver ha in mer lydnad i honom och att hans pilot måste rida lite mer och åka lite mindre. Mer träning helt enkelt. Snurre kommer vi ha koll på nu, han får vila lite och sedan stämmer vi av hur han känns. Hans säsong är nu över fram tills hösten, så vi får tid på oss att bena ut vad som är problemet. Det kan helt enkelt vara så att han inte håller för träning och tävling. Då får han bli barnuppfostrare bland unghästarna därhemma istället. Eller så har han dragit till sig när han stollat med Klár i hagen (vilket han gör mycket och ofta) och som enkelt kan masseras och vilas bort. Vi får se. Tråkigt är det att försöka prestera när han inte känns bra och oroligt förstås. Med Bliki kan man mer rycka på axlarna och konstatera att han fick en sen galoppfattning (speakern gav order om galopp på absolut sämsta tänkbara ställe på banan, i utgången av kurvan mot långsidan – bussigt), när man ber om något där blir han vrålladdad, inte helt lätt att kontrollera det krutpaketet. Sedan ingen pass. Jippie. Bliki skulle gått T3 också, något som han gjort ganska bra tidigare, det är väl en av få ljusglimtar den här säsongen, men vi tyckte att det var trist väder och med dåliga visningar var självförtroendet och glädjen i botten, så vi strök honom och begav oss hemåt istället. Med en tung säsong kommer naturligtvis frågeställningarna upp om det är värt att tävla, alla pengar, all tid, allt åkande. Emmy har svårt med motivationen, i alla fall för de större tävlingarna. Nu var poängen igår, som på de flesta regionala eller nationella tävlingar tämligen stränga, det var ett ekipage av elva som gick på sina A-klasspoäng i F1. Överlag var det nog väldigt många som inte var nöjda med sina resultat igår. Det är tufft att bli bedömd och jag kan förstå dem som tappar sugen ibland. ”Jag ska bara tävla mindre tävlingar framöver, eller sluta tävla” var tonåringens konklusion efter igår, men egentligen som en summering på hela säsongen tror jag. Utan trav på Snurre och utan pass på Bliki får man ju ändå inte de poäng som hon vill ha, så det måste ju ändå fixas till, även om det blir småtävlingar. Men kanske blir det så att vi bara ”leker” hela nästa säsong för att hitta tillbaks till glädjen igen. Så känns det i alla fall nu. Over and out.

Förra säsongen gick han för 6:or i pass. Nu 0:ar han mestadels, eftersom han rollar.