Det här året innehåller så många spännande saker, som jag inte hade en aning om när jag skålade in tolvslaget i Sörmland, efter en osedvanligt god middag i trevligt sällskap. Det känns som att varje månad det här året innehåller en ny, spännande, rolig sak. Som ett aldrig sinande Kinderägg. Näst på tur är exteriörbedömningen av chokladpralinen, nu är hon anmäld och klar till Sundbyholmsvisningen. Så om en och en halv vecka blir det av. Hon hade behövt växa några centimeter till för att få bättre proportioner, men i övrigt ser hon fin ut. Det går som det går, det är så himla svårt att få ett grepp på var slutpoängen landar. Det är det trixiga med exteriörbedömningen, att hästen plockas ned i delar och kanske kommer ut på 7,70 fast helhetsintrycket är att det är en snygg häst. Jag var hos en mycket erfaren visare en gång som ställde upp en hingst som han tyckte var så snygg. Några veckor senare fick den hästen just runt 7,70 exteriört. Så inte är det lätt, inte ens för de rutinerade, att göra en vettig bedömning. En stackars dräktig Ida ska springa där med henne fram och tillbaks, vi får hoppas ponnyn sköter sig, det är det viktigaste. Efter visningen ska hon få lite utbildning och träning på Lindnäs, för att sedan komma hem till vår nya gård och vila några månader i höst, medan vi funderar på hur hennes fortsättning ska se ut. Antingen blir det fostran mot att bli vår (ja inte min då, utan snarare någon annans i familjen) nästa femgångstävlingshäst, eller så blir det fortsatt träning för avelsvisning nästa år. Det finns en tonåring här hemma som inväntar racerhästen med spänning och en tant som känner sig lite för gammal för just den varianten av pålle. Det får väl bli jag och ”gamle” Snurre istället. Vid varje tävling får vi frågan ”Hur gammal ÄR han egentligen Snurre”. Folk tror han är minst 20, han har ju varit med länge. Men nix, farbror Snurrman är bara 14 på pappret. Ibland känns han som han är 5 (och glädjebockar i galoppen) och ibland som han är 100. Ungefär som en annan helt enkelt.