Nu är tant mer eller mindre död, liksom säkert en hel bunt av de fantastiska människor som stått runtomkring mig under de fem dagar vi befunnit oss i obygden utanför Norrtälje för att arrangera nationell tävling. Dagarna innan är hysteriska när strykningar rasar in, alla frågar om allt, ekipagen rullar in och alla springer som illrar om varandra. Under tävlingsdagarna är det andra typer av problem som ständigt måste lösas, med folk som inte vill acceptera veterinärens bedömning, domarnas bedömning, eller andra utomstående auktoriteters påverkan på ens egna lilla värld. Jag måste erkänna att jag tycker att man är i helt fel bransch om man inte kan följa spelets regler. Veterinären beslutar om man får ha bett i munnen eller inte, liksom om man över huvudtaget får starta eller inte. Punkt slut. Domarna fattar beslut om prestationer och icke prestationer ska poängsättas, ogillas, varnas eller till och med diskvalificeras. Punkt slut. Jag som tävlingsledare ska se till att tävlingen fungerar och att rätt personer fattar rätt beslut. Ibland är det mer än påfrestande. Telefonen gick knallhet, samtidigt som walkietalkien gjorde detsamma och minst fyra personer ständigt slet i en rent fysiskt. Jag har en väldigt hög stresströskel, men ibland kände jag att jag var tvungen att få luft. Jag hittade mina små ställen under tävlingen. I ett domarbås, i sekretariatet, uppe i vår lunchmatsal. 5 minuter i lugn och ro, så jag kunde gå ut i hetluften igen sedan. Vi hade strul med startboxar, trots att de var nyrenoverade och testade. Vi hade problem med tidtagarutrustningen, som alltid på alla tävlingar. Vi hade problem sista dagen med att banan inte höll riktigt. Men vi försökte minimera problemen och lösa vad vi kunde. Det blev riktigt fina prestationer, utan tvekan och det är väl kanske ett bevis nog för att det var bra tävlingar. Vilket jobb och vilket slit folk gjort på obetald arbetstid, samt på ledig tid. Undrar om de tävlande tänker på det ibland – utan allas entusiasm och insatser skulle det ju inte bli några stortävlingar. Nu är jag klar med att arrangera dylika, nu har jag gjort så många och det är kul, men det sliter också.

Men vet ni vad – den sege Snurre vaknade till lite i sommarvärmen och slutade faktiskt 4:a i femgången, kors i taket. Efter en seg uttagning där han inte alls ville gå fram, fattade fel galopp och var långsam i passen, så snubblade han in i A-final och där såg man i alla fall tendensen till den Snurre vi annars först brukar börja skönja i juli – augusti. Bra tillfälle att vakna till liv. Bästa Snurrman!

Han hittade lite fart i passen på nationella, även om han har en växel till (när han orkar).