Helt ensam, utan några extra händer skulle tant – ringrostig vad gäller tävlandet – åka med två hästar till Strömsholm för att beträda ovalbanan. Snurre och jag har tävlat en del ihop, men det var länge sedan, med undantag för när jag var tvungen att ta hans första tävling efter ett par års skadefrånvaro, men den räknas knappast. Klár har jag aldrig testat på ovalbana, det var ett år sedan han var på en sist och detta var hans fjärde gång totalt. Det började kalasbra med att min telefon stängt av sig under natten (!). Den skulle ringt 04.45. Tack och lov att man är morgonpigg, vilket innebar att jag faktiskt vaknade självmant, var förvånad över att det var så ljust och att jag var så utsövd, men att klockan inte ringt. Låg och filosoferade en stund, sedan skulle jag kolla klockan på mobilen, som då är kolsvart och svarar inte. PANIK!!! Nu visade det sig att klockan ”bara” var 05.15 och jag skulle hinna ändå, om jag inte åt frukost hemma. Puh. Iväg till stallet där grabbarna inledde dagen med att stolla runt i sin lilla rasthage som jag dunkat ut dem i medan jag fixade det sista. Snurre varvade upp Klár och busade runt som en galning och skulle INTE bli fångad (något som aldrig är ett problem med honom i vanliga fall). Jag började fasa för lastningen av dessa tokhästar. Men helt i onödan – bägge hästarna gick snällt på transporten och jag rullade iväg på exakt utsatt tid. Underbart – ingen stress, ingen hets. Med frukostfralla och kaffe i bilen laddade jag inför en härlig dag. Det var lite lätt körigt ska tillstås att vara själv med två hästar, men det löste sig bra. Klár var på strålande humör. Det är han ju förvisso alltid, men det smittar av sig – jag blir glad av honom. Jag hade ingen aning om något – hur länge han skulle värmas, hur han skulle värmas, hur jag bäst skulle rida honom på banan osv. Det var ju som sagt premiär för oss. Han blev spänd när han kom in på banan. Jag visste inte heller vilket tempo jag skulle sätta honom i- Han går bättre när han får gå fram lite mer, men jag var osäker på om han skulle orka, så jag höll honom i långsamt tempo. Trial and error. Bitvis faller han isär, när han blir trött, så får man plocka ihop honom igen. Det kan säkert se ut som ojämn bjudning för något öga. Han blir också instabil i formen när han blir lite trött. När han väl skulle trava blev han däremot tokladdad och galopperade en hel del, skrittade på fint men tittar på allt (typiskt honom, han är extremt nyfiken snarare än spänt tittig). Galoppen är stensäker, han blir bra pigg – fast det är ju onekligen kul :). Inga höjdarsiffror med ojämn och spänd tölt och galoppinslag i traven. Han sladdade in på sista finalplatsen trots allt, så jag strök honom från töltstarten. Bättre att fokusera på att försöka reparera lite på det som jag kände att jag kunde göra bättre i fyrgången. Ut med Snurre i femgång, han var ganska trevlig på framridningen, men på ovalbanan dog han helt efter tölten. Han (!) satte upp ett lite för högt tempo och var inte helt med på när jag bad honom minska. Efter det var bensinen slut. Han orkade knappt trava runt, hämtade andan i skritten, galopperade lite motvilligt och sedan ville han gå ut från banan. Ingen femgång idag matte, sa han. Det blir fyrgång. Nu fick jag be honom lägga några passläggningar i alla fall och han gjorde det, men utan klippet i steget. Jag följde bara med honom, det fanns ingen häst att rida. Han hade definitivt sina fyra starter från i torsdags kvar i benen och det var inte kul att rida honom när han inte orkade. Huvudet ville, åtminstone i början, han var glad, men hans kropp hängde liksom inte med. Så även han ströks från allt annat den dagen. Ingen idé att rida när hästen inte orkar. Klár red upp sig till en andra plats i finalen, duktiga ponnyn. Förutom att han höll på att flyga av banan i full galopp vid ett tillfälle när han plötsligt skyggade för högtalaren, som han passerat tio gånger tidigare, så skötte han sig väldigt bra. Han blir helt klart spänd och väldigt laddad när han kommer på banan.

Jag vill bara tävla honom mer och slipa på helheten, testa med olika tempon i tölten och traven, olika typer av värmning osv. Men det får jag inte för nu ska han gå någon start med Emmy och sedan träna vidare. Men det var så himla smittande kul att vara ute med honom, för han var så positiv till allt. Den främsta anledningen till att jag startade igår är för att jag tycker nästan att det är en förbannad skyldighet som domare att också utsätta sig för bedömning själv. Det är inte lätt att vara domare, men det är inte lätt att vara ryttare heller och göra någon givande tolkning av motsägande kommentarer och bedömningar. Glädjande nog var där flera domare med på startlistan igår. Så nyttigt att vara ”på andra sidan”. Det gör en ödmjukare som domare tror jag. Inte minst påminnelsen som jag bär med mig som mantra: ”vad är det HÖGSTA jag kan sätta på detta moment. ”