Om jag gnällde på värmen förra veckan så blev helgen i Skellefteå en rå påminnelse om att det är korkat att utgå från att det är samma temperatur i Norrland som i Stockholm och att värme är bättre än kyla. Lördagen var varm och solig, ekipagen lagom många och atmosfären trivsam. Som alltid mysig middag på kvällen och sociala norrlänningar (och underbara kollegor). Det var något bistrare när det på söndagen var 6 grader, regn och blåst när vi begav oss till banan. Tillsammans med mina kära domarkollegor hade vi gjort ett besök på närmsta Coop där jag inhandlade ett nödregnställ. Inte ens ett sådant hade jag packat ned. Amatör som jag är. När vi satt och frös som mest kom ett SMS från tonåringen hemma i Stockholm som löd: ”Jag åker ut till hästarna lite senare när det svalnat av här. Det är för varmt nu.” Detta är ett SMS man inte vill ha när man själv sitter ute i 6 grader, blåst och regn och undrar varför man överhuvudtaget får för sig att ställa upp på så’nt. Om ni undrar. Tyvärr förvärrades de pågående infektioner som pyrt i kroppen sedan nationella, så igår blev jag av mina kära ridelever ivägknuffad till läkaren på kvällen. De ställde helt sonika in sina lektioner själva och sa vart jag skulle åka för att få hjälp på tisdagskvällen. Den massiva vägg av mammor som tornade upp sig framför mig var oemotståndlig, så jag pallrade mig faktiskt iväg och fick mina tabletter, vilket jag är väldigt glad för idag. Vilka fantastiska elever jag har!

Tant överlever nog med lite goa vita tabletter till hjälp – värre är att Lilja har blivit dålig. Veterinären misstänker att hon fått i sig en växt hon inte skulle ha ätit och som slagit ut tarmfloran, med fångkänningar som resultat. Det är den första hästen jag har som drabbats av detta och det känns som en erfarenhet jag kunde varit utan. Nu är framtiden för henne plötsligt oviss. Om det är som veterinären tror, så kan hon fungera på bete framöver. Men om det inte är så som han tror, så ser det mindre bra ut. Ett avelssto som inte kan gå på bete är uteslutet. Så nu håller jag tummarna för att mitt drottninglika första klassto ska klara det här och kunna gå tillbaks på betet när medicinkuren är över.

Lilja och Líf förra sommaren.

Det finns en hel del positivt att glädjas åt också, som tur är. Jag fick en härlig bild från Camilla och underbara lilla Spá, som rehabiliteringspromenerar tillsammans och snart ska sätta igång sin träning igen. Spá fick först känning i ett knä, som hon snabbt återhämtade sig från, men då satte en hagkompis en välriktad spark över hasen på samma ben, vilket innebar ny vila och mer medicin.  Camilla sköter om sin Sparven som den prinsessa hon är och nu hoppas jag att de kommer igång på riktigt tillsammans!.

Så fina ihop Camilla och Sparven (f.d. Sotnos)

En annan bebis som är så spännande att följa är Tign. Hon är den av mina uppfödningar som har mest tölt i sig och då är brorsorna inga dåliga töltare och inte Spá heller för den delen, men Tígn riktigt vibrerar av tölt. Det är den gångart hon själv helst väljer. När vi red in henne fanns den bara där, helt naturligt, trots att hon är fyrgångare. Riktigt grisepassande, vilket är en suverän känsla så tidigt i inridningen – stark lateral hos en fyrgångare – mums. Maria som köpte henne har under den här tiden fått lära sig från början, hon köpte islandshäst utan att ha töltat många meter, däremot är hon en hejare på dressyr på tregångare. Från nästan noll timmars tölterfarenhet har det naturligtvis tagit en stund att hitta känslan i vad som är ren takt och vad som inte är det. I Tígns fall handlar det mycket om att få tag i överlinjen, när formen är ok och halvhalterna går igenom, då är också takten ren på henne. Tidigt i våras började jag se att de tagit ett stort kliv framåt, vilket också bekräftades på den TiH kurs för Trausti som de gick i våras, där de vann tävlingen på fina poäng. Någon månad senare skulle de ut på ovalbanan och där gick det i baklås för dem, med en spänd och paralyserad ryttare och spänd och  travtaktig häst som följd. Det händer ju oss alla förvisso, det är därför man bör tävla ofta så man kan uppväga bakslagen med lite framgång. Hem och träna igen och hitta självförtroende – såhär ser det ut när det tränas hemma. Så vill vi se dem på banan också. Fina Tígn, en underbar häst med en aldrig sinande energi. Det gäller dock att driva även en pigg häst fram till handen, men det vet ni väl? 😉

Jag blev lite överpraktisk igår tror jag. I teorin var det inte så dumt, men verkligheten ville annorlunda. Jag hade anmält Emmy och Snurre till ett SM-kval a’ la kvällskval. Istället för att öda en helg på att tävla, vilket visserligen har sin charm om man HAR en helg att lägga på det, så skulle vi klara av tävlingen på några timmar. Dessutom på en bana han gillar. Det vara bara ett problem: Stockholmstrafiken. I 28 graders värme fastnade vi i gigantiska köer, där vi satt en timme innan det släppte. När transporten knappt har styrfart blir ventilationen dålig och Snurre stod i en bastu. När vi fick ut honom dröp han av svett. Han fick vila en och en halv timme, drack och betade. Han blev torr och nöjd, men det fanns noll energi kvar i honom till prestation. Han var förfärlig på banan. Emmy frågade efteråt om NÅGON gångart varit bra. Men nää, faktiskt inte. Jag har nog inte sett honom så förfärlig på länge. På nationella gick han inte bra, men betydligt bättre, där var de låga poängen i huvudsak beroende på en rollig läggning och felfattning i galoppen, i finalen var han helt ok och var uppe på sina vanliga poängnivåer. Men igår – urrk. Han var stretig och ful i tölten (om än taktren), lång och rollig i traven, seg i skritten, flack i galoppen och rollig och långsam i första läggningen (halv-ok i andra). Det enda som satt var övergångarna, allt annat var fy och usch. Egentligen skulle vi inte startat honom efter den resan, han hade behövt en natts återhämtning, men nu gjorde vi det och inte var det kul inte. Emmy sa innan start att hans lägsta nivå trots allt är 4,50 numera och det har hon väl rätt i. Igår gjorde han 4,67 tror jag och den visningen var ingen njutning. Självklart vill vi ha honom på en lägsta nivå på 5 och en normalnivå på 5,30 men där är han inte ännu i år. Så nu får vi bryta ihop och komma igen. Det sitter i energin, eller rättare sagt i bristen på den. Lite jobbigt med en som har för mycket energi och en som har för lite…

Avsvimmad Snurre efter ansträngningen.

Jag funderar en del på hur jag ska inreda nya stället. Det må vara ytligt och fånigt att fundera så mycket på inredning, färger och tapetval, men för mig är det viktigt att ha saker omkring mig som jag tycker om. Av olika skäl-för att de är vackra, roliga, ger mig minnen eller för att de bara känns som ”jag”. Notera särskilt avslutningen av meningen. ”Som jag tycker om.” JAG. Nej jag har inte fått hybris, eller någon annan egoknäpp. Men när jag i mitt letande efter en läcker lampa av något slag som kan pryda något av rummen så läser jag – på fullt allvar – följande inledning i beskrivningen av produkten: Låt era vänner eller släkt avundas den lyxiga känslan denna underbara ljuskrona skapar i ert hem.

Men för i helvete?! Ursäkta språkbruket, men jag känner mig faktiskt förolämpad. Tror detta säljföretag att folk primärt införskaffar inredning för att imponera på omgivningen? Eller är det jag som är så naiv att jag inte fattar att det är så? Nej, det vill jag väl ändå inte tro. Snacka om att behandla sina potentiella kunder som idioter. En sak är säker, där kommer jag aldrig handla en pinal. Sedan slog mig en annan tanke – tror de dessutom att folk går omkring och blir AVUNDSJUKA för att någon i bekantskapskretsen har en snygg lampa? Grattis till den som har snygga lampor – jag unnar er dem av hela mitt hjärta. Hoppas bara ni inte köpt dem hos idiotföretaget med ovanstående ”säljande” texter. Deras marknadschef borde få sparken så det klirrar i kristallkronorna.

Det här året innehåller så många spännande saker, som jag inte hade en aning om när jag skålade in tolvslaget i Sörmland, efter en osedvanligt god middag i trevligt sällskap. Det känns som att varje månad det här året innehåller en ny, spännande, rolig sak. Som ett aldrig sinande Kinderägg. Näst på tur är exteriörbedömningen av chokladpralinen, nu är hon anmäld och klar till Sundbyholmsvisningen. Så om en och en halv vecka blir det av. Hon hade behövt växa några centimeter till för att få bättre proportioner, men i övrigt ser hon fin ut. Det går som det går, det är så himla svårt att få ett grepp på var slutpoängen landar. Det är det trixiga med exteriörbedömningen, att hästen plockas ned i delar och kanske kommer ut på 7,70 fast helhetsintrycket är att det är en snygg häst. Jag var hos en mycket erfaren visare en gång som ställde upp en hingst som han tyckte var så snygg. Några veckor senare fick den hästen just runt 7,70 exteriört. Så inte är det lätt, inte ens för de rutinerade, att göra en vettig bedömning. En stackars dräktig Ida ska springa där med henne fram och tillbaks, vi får hoppas ponnyn sköter sig, det är det viktigaste. Efter visningen ska hon få lite utbildning och träning på Lindnäs, för att sedan komma hem till vår nya gård och vila några månader i höst, medan vi funderar på hur hennes fortsättning ska se ut. Antingen blir det fostran mot att bli vår (ja inte min då, utan snarare någon annans i familjen) nästa femgångstävlingshäst, eller så blir det fortsatt träning för avelsvisning nästa år. Det finns en tonåring här hemma som inväntar racerhästen med spänning och en tant som känner sig lite för gammal för just den varianten av pålle. Det får väl bli jag och ”gamle” Snurre istället. Vid varje tävling får vi frågan ”Hur gammal ÄR han egentligen Snurre”. Folk tror han är minst 20, han har ju varit med länge. Men nix, farbror Snurrman är bara 14 på pappret. Ibland känns han som han är 5 (och glädjebockar i galoppen) och ibland som han är 100. Ungefär som en annan helt enkelt.

Nu är tant mer eller mindre död, liksom säkert en hel bunt av de fantastiska människor som stått runtomkring mig under de fem dagar vi befunnit oss i obygden utanför Norrtälje för att arrangera nationell tävling. Dagarna innan är hysteriska när strykningar rasar in, alla frågar om allt, ekipagen rullar in och alla springer som illrar om varandra. Under tävlingsdagarna är det andra typer av problem som ständigt måste lösas, med folk som inte vill acceptera veterinärens bedömning, domarnas bedömning, eller andra utomstående auktoriteters påverkan på ens egna lilla värld. Jag måste erkänna att jag tycker att man är i helt fel bransch om man inte kan följa spelets regler. Veterinären beslutar om man får ha bett i munnen eller inte, liksom om man över huvudtaget får starta eller inte. Punkt slut. Domarna fattar beslut om prestationer och icke prestationer ska poängsättas, ogillas, varnas eller till och med diskvalificeras. Punkt slut. Jag som tävlingsledare ska se till att tävlingen fungerar och att rätt personer fattar rätt beslut. Ibland är det mer än påfrestande. Telefonen gick knallhet, samtidigt som walkietalkien gjorde detsamma och minst fyra personer ständigt slet i en rent fysiskt. Jag har en väldigt hög stresströskel, men ibland kände jag att jag var tvungen att få luft. Jag hittade mina små ställen under tävlingen. I ett domarbås, i sekretariatet, uppe i vår lunchmatsal. 5 minuter i lugn och ro, så jag kunde gå ut i hetluften igen sedan. Vi hade strul med startboxar, trots att de var nyrenoverade och testade. Vi hade problem med tidtagarutrustningen, som alltid på alla tävlingar. Vi hade problem sista dagen med att banan inte höll riktigt. Men vi försökte minimera problemen och lösa vad vi kunde. Det blev riktigt fina prestationer, utan tvekan och det är väl kanske ett bevis nog för att det var bra tävlingar. Vilket jobb och vilket slit folk gjort på obetald arbetstid, samt på ledig tid. Undrar om de tävlande tänker på det ibland – utan allas entusiasm och insatser skulle det ju inte bli några stortävlingar. Nu är jag klar med att arrangera dylika, nu har jag gjort så många och det är kul, men det sliter också.

Men vet ni vad – den sege Snurre vaknade till lite i sommarvärmen och slutade faktiskt 4:a i femgången, kors i taket. Efter en seg uttagning där han inte alls ville gå fram, fattade fel galopp och var långsam i passen, så snubblade han in i A-final och där såg man i alla fall tendensen till den Snurre vi annars först brukar börja skönja i juli – augusti. Bra tillfälle att vakna till liv. Bästa Snurrman!

Han hittade lite fart i passen på nationella, även om han har en växel till (när han orkar).

Jag satt på huk i köket när jag kom till sans. Det var som att långsamt sugas ur en dröm in i verkligheten. Jag blev medveten om vad jag gjorde. Jag dammsög veden. Jag såg mig själv utifrån där jag satt hukandes och – på fullt allvar – dammsög den jäkla veden. Det var då mitt bättre jag tog över ledarskapet i min schizofrena kropp och sa till den duktiga flickan att ”nu får det banne mig vara nog”. Då var ju veden förvisso redan dammsugen, men jag gör nog inte om det. Det kändes inte helt sunt om jag ska vara ärlig.

Hur kan man ens komma på tanken liksom?

Det var anstormning i mitt hus i söndags. Folk som tittar, granskar, öppnar dörrar till skrymslen och vrår som inte ens mina vänner ser. Det känns jobbigt, jag blir nästan illamående av situationen. Jag har så stark integritet och att visa upp mitt hus och hem för alla som vill, är att mentalt våldföra sig på den integriteten. Nyfikna grannar (!) såg vi vandra i vår trädgård när vi åkte förbi, på väg mot vår tillflyktsort under visningstimmen – fascinerande att man viker en timme av sin söndag för att man är nyfiken på hur grannen har det i sitt hus. Alla har vi olika intressen i livet…Men där var också många riktiga spekulanter som tur är. Vi var tre personer som tokstädade i sex timmar samma dag, då hade vi ändå förberett mycket innan. Jag var helt slut efteråt. Det är ju sjukt hur man presenterar sitt hus som att det är bebott, men ändå ska det inte finna spår av dem som bor där. Det blir ett dockskåp utan liv. Djuren avhyses. Katterna ringde sannolikt in till KRIS, katternas rätt i samhället, och ondgjorde sig över situationen. De har nu surat i flera dagar efter att ha fått sin kattlucka låst under tre timmar så de inte kom in. Tiger låg utanför ytterdörren när vi kom tillbaks och yrade om uttorkning, svält, frysskador och allmänt elände. Men inga spår efter dem ska finnas under visningen, de har aldrig funnits i dockskåpet. Inga leksaker, inga matskålar, och självklart inga hår. Samma sak med barnen och man själv, man finns liksom inte. Det visas upp en kuliss. Inga schampon i duschen. Inga tidningar, inga foton, inget klädesplagg. Kläder hittar de naturligtvis ändå när de rotar i klädkammare och garderober, men då hänger de prydligt på rad, färgsorterade så att de ändå ska känna att någon kanske bara varit där och hängt upp kläderna dagen till ära, så att man förstår vad utrymmet ska vara till – det är nog ingen som äger dem egentligen. Vilken märklig värld man skapar av sitt eget hem.

Ingen har sagt att det ska vara så, men om man tittar på hur mäklarna presenterar husen på bilderna så förstår man att det är så de vill att det ska se ut. Och kanske de som besöker också, de som ”gör intrång” i någon annans hus. Det blir ju lättare om man får känslan av att man går omkring i en huskatalog, en inredningstidning eller på ett museum. Här bor ingen. Här har någon bara ställt upp lite möbler.

Vi låg i soffan som döda sillar på kvällen. Somnade extremt tidigt för att nästa dag – STÄDA IGEN. Jo då, omvisning på kvällen. Bara fram med Ajaxen, dammsugaren, trasor och fönstertvätten igen. Djuren slutade inte släppa päls för att det var omvisning, alla som vandrat runt i huset och satt tumavtryck på speglar och dörrar skulle städas bort (! – vad GÖR folk egentligen när de snokar, jag är helt förundrad), handfat och toaletter var onekligen använda under dygnet och behövde nu sanering. Här bor ju ingen. Och så alla nya fläckar man plötsligt ser när man går runt och toksynar sitt eget hem. Dessutom fick gräsmattans alla maskrosor vårkänslor och blommade så där gult och glatt och MYCKET som bara maskrosor kan. Jag kröp runt på gräsmattan och slet av gula blommor, så mina händer är inga frökenhänder idag det ska alla veta. Gula och bruna är de däremot.

Nu hoppas jag innerligt att det inte ska visas något mer, utan att ett glatt gäng ska börja slåss om att få bo här efter oss. Helst 4-5 stycken. Utan att komma hit och inspektera frånvaron av damm, djurhår och människor fler gånger.

Bliki gjorde all time low när han skulle testa ett A-klass program för första gången i fredags. Han låg på, var spänd och het och ville inte lägga pass, travade spänt, var för ovanlighetens skull passtaktig i tölten eftersom han blev spänd när Emmy försökte börja med galopp i programmet. Han är ju ett sjukt vanedjur, han visste att det inte skulle galopperas utan töltas först. Alltså blev han helt störd när Emmy plötsligt bad om galopp. Lilla diagnoshästen. Det blev pannkaka, men jämfört med veckans tidigare skenturer så var han ändå kontaktbar och det var bra. Vi har ju inte ens tränat A-klass program på honom, så det hela var att betrakta som en träning. Den kunde gått bättre, men den kunde också gått sämre.

Dagen efter fick han följa med på lättklasstävling på Dís som ersättare för Snurre, som byttes ut efter sin A-klassning (hejdå, viftade han i hagen med ett elakt flin när hans brorsor gled iväg i transporten i arla morgonstund). Elin fick istället för att rida vara min ena domarsekreterare. Klár var också med och var superduktig, glad och nöjd (och nybadad! Hela han luktade lakrits). Han presterade fint, även om han bytte galopp med jämna mellanrum i fyrgångsuttagningen. Han gör det ofta när han skyggar för något och här skyggade han för grindvakten varje gång. Men det gick bra ändå. I tölten gick han också jättefint, även om han hoppade en del uppe hos mig, och fick sura siffror av lilla mig, men desto gladare av de andra domarna. Bliki skötte sig bra. Gjorde ovanligt fina nedtagningar i T5:an, men var lite stel. I femgången la han en läggning som var riktigt bra, resten galopperade han igenom. Traven var den bästa jag sett honom leverera och det var också kul. Emmy var, efter att ha brutit ihop efter fredagens insats, plötsligt på strålande humör igen. I femgången kom jag ut på vad jag tyckte var lite högt på Bliki (4,9 med bara en läggning kändes högt), så jag frågade min urgulliga sekreterare nr 2 om hon var säker på den siffran, eftersom passiffran blev låg, även om allt annat var 5-5,5. Hon räknade en gång till och sa ”ja”. Men när jag kom hem malde det där i huvudet och jag dubbelkollade Emmys domarkommentarer. Hon var felräknad och skulle haft 0,4 lägre, dvs 4,5. Det hade inte ändrat placeringen, tack och lov, men det gör mig lite rädd för att flera andra femgångsekipage också fått fel slutpoäng för att sekreteraren glömt dubbla tölt och passpoängen. Hoppas de dubbelkollar sina lappar. Hälften av dem räknade Elin, och hon kan femgång, så de bör stämma. Jag hoppas det bara blev generalfel på Emmys. Ofta dubbelräknar jag när varningsklockan ringer att siffran inte känns som den stämmer med bedömningen, men här var det lite stressigt. Vi hade haft långa diskussioner eftersom arrangören valde att bara ha två passläggningar i F2 och vi domare protesterade och krävde tre för så säger Fipo. Har man utlyst en Fipogren, så kan man inte göra om den till något annat. Då får man kalla den något annat redan i proppen, typ femgång special. Men man kan inte på plats säga att man bara har två läggningar. Då kan man ju lägga till steglängdsökning i T8 och baklängestrav i V5. På plats, som en liten överraskning. Inte acceptabelt. Dessutom var det en lättklasstävling då är det ju ännu märkligare att man FÖRSVÅRAR för femgångsekipagen genom att ta bort en läggning. I gamla Fipo kunde man välja mellan 2 och 3 läggningar, men numera är det tre som gäller. Tyvärr är det inte alltid alla som är helt uppdaterade på de ändringar som sker i Fipo, jag har säkert inte koll på alla heller, men vad som gäller i femgång vet jag eftersom det är huvudgrenen i familjen. Jag och huvuddomaren var helt inne på samma linje och fick igenom våra starka åsikter i frågan (vi vill inte vara pain in the ass för arrangören, men det är ju ändå ryttarna tävlingen är till för). Så vi tjafsade en del om det och det tog tid, så sedan hade vi en jäkla rush i poängräkning för att ta igen tappad tid. Men eloge ändå till arrangören att de gjorde om och gjorde rätt. Tidspressen är min enda förklaring till att jag inte själv räknade om poängen, utan litade på att det stämde efter dubbelkoll. Hoppas det inte ”drabbade” någon. Tror inte det är första gången en sekreterare räknar fel i femgången. Den där appen som räknar poäng kanske vore något… *ångest*

Nu är läget ganska hysteriskt, eftersom nationella tornar upp sig och det rasar in mejl från folk som vill byta häst, gren, ryttare, stryka sig eller lägga till sig. Dessutom ska tidsschemat ständigt putsas (på grund av ovanstående). Eftersom schemat är tightare än tonåringarnas jeans, så måste det hela tiden justeras allteftersom förändringarna görs. Domarschemat påverkas också och någonstans ska jag få ut ett ryttarbrev också. På söndag är det visning på huset. I morse var sista hantverkaren här och installerade ett ny tjusig toalett i ena badrummet. Nu är nästan allt tipp topp. Tänka sig – garaget är rensat, loftet och klädkamrarna likaså. Det är ju helt otroligt. Bara lite fönsterputs och lite sista plock, så är vi redo för anstormningen på söndag. Vi har chansat lite. Flera har velat köpa det innan visning, men ingen har dängt i med det vi gärna skulle vilja ha för det (så vi kan bygga boxar på nya stället), så då får det bli visning. Även om jag är måttligt road av fenomenet i sig.

Efter nästa vecka ska jag nog unna mig någon dag av ”göra INGENTING” efter de senaste veckornas hysteri. I helgen blir det tävling. Bliki och Klár ska ut med Emmy. Om Bliki håller sig i skinnet. Han är tokhet för tillfället och då slår det över ibland. Vi får se hur han känns. Klár det präktiga lilla A-barnet kommer bara vara en fröjd att rida. Snurre slapp, eftersom han gjorde vad han skulle med Elin den 1:a maj. Han är mycket nöjd med sin strategiska insats att faktiskt prestera från början, då blir det softare säsong för hans del. (Tror han. Han kommer bli grymt besviken när han åker in i spolspiltan och dränks in i sitt tyska lavendelschampo på onsdag för att sedan boxas upp i fyra dagar på nationella…). För er som inte sett en sur häst någon gång, rekommenderas ett besök på Toftinge under kommande tävling. Det rekommenderas även av andra skäl – många fantastiska ekipage kommer dit och vi ser verkligen fram emot att få uppleva fina prestationer och visningar (Snurre är inte lika impad).

På tal om sura Snurre, så måste jag sända en eloge till MöRS, som anordnade tävlingen där Elin A-klassade sig. Jag skrev ju att jag var störd på att logiken inte bara brast i TS utan även där vad gällde femgångsryttarna. Igår kom ett mycket trevligt skrivet brev från ordföranden i MöRS till Elin, med en rosett där de beklagade att de missat ge henne den på tävlingen. Så glad jag blev av den omtanken och det extra besväret de gjort sig. Nu är det bara TS kvar som ska göra om och göra rätt ;).

ja, hur svårt kan det vara?

Helt ensam, utan några extra händer skulle tant – ringrostig vad gäller tävlandet – åka med två hästar till Strömsholm för att beträda ovalbanan. Snurre och jag har tävlat en del ihop, men det var länge sedan, med undantag för när jag var tvungen att ta hans första tävling efter ett par års skadefrånvaro, men den räknas knappast. Klár har jag aldrig testat på ovalbana, det var ett år sedan han var på en sist och detta var hans fjärde gång totalt. Det började kalasbra med att min telefon stängt av sig under natten (!). Den skulle ringt 04.45. Tack och lov att man är morgonpigg, vilket innebar att jag faktiskt vaknade självmant, var förvånad över att det var så ljust och att jag var så utsövd, men att klockan inte ringt. Låg och filosoferade en stund, sedan skulle jag kolla klockan på mobilen, som då är kolsvart och svarar inte. PANIK!!! Nu visade det sig att klockan ”bara” var 05.15 och jag skulle hinna ändå, om jag inte åt frukost hemma. Puh. Iväg till stallet där grabbarna inledde dagen med att stolla runt i sin lilla rasthage som jag dunkat ut dem i medan jag fixade det sista. Snurre varvade upp Klár och busade runt som en galning och skulle INTE bli fångad (något som aldrig är ett problem med honom i vanliga fall). Jag började fasa för lastningen av dessa tokhästar. Men helt i onödan – bägge hästarna gick snällt på transporten och jag rullade iväg på exakt utsatt tid. Underbart – ingen stress, ingen hets. Med frukostfralla och kaffe i bilen laddade jag inför en härlig dag. Det var lite lätt körigt ska tillstås att vara själv med två hästar, men det löste sig bra. Klár var på strålande humör. Det är han ju förvisso alltid, men det smittar av sig – jag blir glad av honom. Jag hade ingen aning om något – hur länge han skulle värmas, hur han skulle värmas, hur jag bäst skulle rida honom på banan osv. Det var ju som sagt premiär för oss. Han blev spänd när han kom in på banan. Jag visste inte heller vilket tempo jag skulle sätta honom i- Han går bättre när han får gå fram lite mer, men jag var osäker på om han skulle orka, så jag höll honom i långsamt tempo. Trial and error. Bitvis faller han isär, när han blir trött, så får man plocka ihop honom igen. Det kan säkert se ut som ojämn bjudning för något öga. Han blir också instabil i formen när han blir lite trött. När han väl skulle trava blev han däremot tokladdad och galopperade en hel del, skrittade på fint men tittar på allt (typiskt honom, han är extremt nyfiken snarare än spänt tittig). Galoppen är stensäker, han blir bra pigg – fast det är ju onekligen kul :). Inga höjdarsiffror med ojämn och spänd tölt och galoppinslag i traven. Han sladdade in på sista finalplatsen trots allt, så jag strök honom från töltstarten. Bättre att fokusera på att försöka reparera lite på det som jag kände att jag kunde göra bättre i fyrgången. Ut med Snurre i femgång, han var ganska trevlig på framridningen, men på ovalbanan dog han helt efter tölten. Han (!) satte upp ett lite för högt tempo och var inte helt med på när jag bad honom minska. Efter det var bensinen slut. Han orkade knappt trava runt, hämtade andan i skritten, galopperade lite motvilligt och sedan ville han gå ut från banan. Ingen femgång idag matte, sa han. Det blir fyrgång. Nu fick jag be honom lägga några passläggningar i alla fall och han gjorde det, men utan klippet i steget. Jag följde bara med honom, det fanns ingen häst att rida. Han hade definitivt sina fyra starter från i torsdags kvar i benen och det var inte kul att rida honom när han inte orkade. Huvudet ville, åtminstone i början, han var glad, men hans kropp hängde liksom inte med. Så även han ströks från allt annat den dagen. Ingen idé att rida när hästen inte orkar. Klár red upp sig till en andra plats i finalen, duktiga ponnyn. Förutom att han höll på att flyga av banan i full galopp vid ett tillfälle när han plötsligt skyggade för högtalaren, som han passerat tio gånger tidigare, så skötte han sig väldigt bra. Han blir helt klart spänd och väldigt laddad när han kommer på banan.

Jag vill bara tävla honom mer och slipa på helheten, testa med olika tempon i tölten och traven, olika typer av värmning osv. Men det får jag inte för nu ska han gå någon start med Emmy och sedan träna vidare. Men det var så himla smittande kul att vara ute med honom, för han var så positiv till allt. Den främsta anledningen till att jag startade igår är för att jag tycker nästan att det är en förbannad skyldighet som domare att också utsätta sig för bedömning själv. Det är inte lätt att vara domare, men det är inte lätt att vara ryttare heller och göra någon givande tolkning av motsägande kommentarer och bedömningar. Glädjande nog var där flera domare med på startlistan igår. Så nyttigt att vara ”på andra sidan”. Det gör en ödmjukare som domare tror jag. Inte minst påminnelsen som jag bär med mig som mantra: ”vad är det HÖGSTA jag kan sätta på detta moment. ”

Så var det äntligen dags för Snurre att beträda ovalbanan igen, efter 7 månaders frånvaro. Som den familjehäst han är – klenod om ni så vill – så ska ju samtliga tjejer starta på stackars Snurrman den här säsongen. Först ut var Elin, som satt upp som säsongsmål att A-klassa sig med honom och förhoppningsvis kvala SM som junior. Hennes väg med en femgångshäst är mer än dubbelt så lång som för den med fyrgångshäst, eftersom TS beslutat att juniorer får kvala direkt till SM från V5 och T5 utan A-klassning – dessutom från vilken officiell tävling som helst. Femgång däremot, som tekniskt sett är den svåraste grenen, där har man inte förenklat för juniorerna ett dugg, utan de får fortfarande gå via A-klassning och sedan kval från en regional eller nationell tävling ur A-klass program… Jag får ju knottror när man inte har någon riktig logik i det man gör. Jag tycker det är fint att man förenklar för juniorerna, men i logikens namn borde det väl gälla femgång också kan jag tycka, inte bara fyrgång och tölt. Hur som helst, har vi anmält henne till en hel bunt med tävlingar så hon får chansen att rida ihop sig och få bra femgångsrutin, på världens bästa Snurre och ta en A-klassning med honom. En A-klassning i femgång för juniorer kräver 4,80 och hon har ju en häst som gjort över 5,60 när han är som mest i gasen och dessutom är säkerheten själv, vilket är en dröm. Hon har ju ytterligare ett år kvar som junior, så SM-kvalar hon inte i år så gör hon förhoppningsvis det nästa år. Hur som helst, in i transporten åkte också Bliki, som också har som uppgift att A-klassa sig i år, dock då med en YR på ryggen, vilket kräver att han ska göra 5,20. Det är en siffra han borde kunna göra plättlätt, om han ”bara” sätter alla fem gångarterna (utmaningen i femgång, jag vet). Väl framme på tävlingsplatsen blåste det kastvindar från helvetet. Skyltar, stolpar och andra intressanta ting flög runt och vi tittade lite oroat på vårt staket och hoppades att det skulle stå kvar, så vi slapp jaga Bliki över hela Södertäljetrakten. Men det stod fast i blåsten som tur var och hästarna njöt av gräset och tackade oss för att vi struntat i box. Vi insåg att blåsten var ypperlig för Elin som skulle få hjälp att väcka Snurre den vägen, Emmy däremot är ju inte direkt gynnad av stormvindar på sin häst. Han blir knallhet. Jag beundrar att hon sätter sig och rider på honom under dessa omständigheter. ”Det kommer gå undan i femgången” sa hon och flinade. Ok, sa jag. Är han helt sjövild, så strunta i tölten efteråt. ”Aldrig i livet. Tölt kan han alltid gå, oavsett hur laddad han är.” Jaha.

Femgången var först ut, med Elin i första startgrupp och pang och tjong så var hon A-klassad innan vi riktigt förstod vad som hände. Snurre är kung. Han vet vad han ska göra, trots ovan pilot på ryggen.

Elin som tioåring på en av sina första tävlingar på Snurre sprätt. Nu 4 år senare har han tagit sin andra unge till A-klassning. Underbara hästen.

Bliki var i sista startgrupp. Skritt och trav strök han ur sitt femgångsprogram, såsom varandes onödiga gångarter för coola killar. Han visade upp dem typ en långsida, sedan tyckte han det räckte. Galoppen fick Emmy rida lite på sniskan för att kontrollera tempot från att övergå från ”högt” till ”race”, så det fick hon också lite avdrag för. Passen kraftfullare nu än på Örnäs, nu tryckte hon på liiite mer, men det finns dubbelt så mycket att plocka i tempo där – vi tar det bara lugnt nu i början av säsongen för kontrollen skull. Men passen var jag mest nöjd med (förutom en bra tölt, men det har han alltid). Lite spretiga poäng, ingen höjdare, arg unge. Hon hatar spretiga poäng. Vi enades om att ta till oss det vi höll med om, och låta det andra rinna av ”oss” (läs: tonåringen. Oss är mer en pedagogisk omskrivning). Det är bara att konstatera att han låter ryttaren bestämma tempo i tölt och pass. I alla övriga gångarter chefar han ännu så länge och tyvärr är hans hastighetsmätare sönder, så han tenderar att dra iväg lite väl mycket både för att kunna hålla en bra bärighet och balans i skritt, trav och galopp delvis. Han revanscherade sig, eller om det var Emmy, i tölten då han gjorde 5,53 och fick några 6:or. En tävlingsdag utan 6:or är ingen bra dag, för då är tonåringen inte rolig att ha med i bilen hem. Så övriga familjen andades ut när 6:orna kom (hon hade faktiskt någon 6:a även i femgången ska jag tillstå, då i galopp). En jädrans bra tölthäst. Och passhäst. Men huh, vilket energiknippe.

Snurre som sprang två uttagningar och två finaler, var helt slut inför femgångsfinalen, som låg sist och det var ju inte så bra. Han var i ärlighetens namn trött redan efter femgångsuttagningen, den lille slöfocken. Han hade inget kvar att ge i passläggningarna och slutade sista i A-finalen, men både han och hans ryttare hade ju gjort allt man skulle kunna önska ändå. Dessutom fick de gå i ”fel” varv i finalen, vilket var väldigt bra träning för Elin som bara ridit höger varv fram tills igår, nu fick hon träna på läggningar även från vänster, vilket är lite svårare eftersom han är mer fyrtaktig i vänster och behöver betydligt mer hjälp och fart. Vi behandlade vår älskade Snurre som en vinnare ändå, vilket han i rättvisans namn också var, eftersom Elin var bästa junior. Något som utsetts och rosettbelönats både i tölten och fyrgången. Tror ni de gjorde det i femgången? Nä. Logik var det. Lite synd när alla var ihopklumpade i alla grenar – vuxna, YR och juniorer. Nu åkte Elin hem med sin A-klassning och var supernöjd ändå och Emmy var kontaktbar igen efter att ha fått sina tölt 6:or. Frid och fröjd i den norra förorten när kvällen kom och den klassiska efter-tävling-hämt-thaimaten inmundigades.