Tant har en ohygglig träningsvärk. Har hon ridit långtur? Har hon töltat som aldrig förr? Har hon äntligen kommit igång med sina joggingturer igen? Svaret är ett rungande NEJ. Tant har städat. Nu låter det som jag aldrig städar  vanliga fall, vilket jag faktiskt gör. Men nu har jag städat på riktigt. Det innebär att jag har torkat av lister, dörrar, rensat tonvis med papper från kontoret, skrubbat fogar i duschen osv. Allt utfört i märkliga ställningar som människor över 40 nog benämner obekväma. I ett och ett halvt dygn har jag ägnat mig åt denna hysteriska vårstädning (och är ännu inte klar, då fönster och skåp återstår). Har jag fått vårnojja? Knappast. Men mäklare nummer ett skulle komma och då tänkte jag att han gott kunde få ett starkt intryck av kåken och därmed känna att han kunde sälja den till ett riktigt bra (det vill säga högt) pris. När orken tröt intalade jag mig att allt jag gjorde inför hans visit skulle jag ha igen inför kommande fotografering och visning, då nästa hysteriska röj- och städomgång tar vid. Jag har egentligen inget emot det, jag gillar att plocka undan och städa och framförallt gillar jag känslan efteråt när det luktar rent och allt är sådär snyggt och prydligt (en hel kvart innan alla djuren dragit in ett kilo pinnar, lite grus och släppt av sig en halv fölpäls lite varstans). Men det är ju fysiskt jobbigt måste jag motvilligt tillstå. Nackdelen med tokstädande är att jag alltid lyckas städa bort en massa bra att ha grejer, typ telefonladdare, som jag sedan får ha hysterisk jakt efter under en timme eller två. Men nu är huset faktiskt i vettigt skick och då återstår ”bara” den stora ångesten: garage och loft. Där finns det prylar till förbannelse. Inklusive några halmbalar, 50 fleectäcken, gamla dockor och andra miljontals prylar från ungarnas hela barndom. Huhh. Det blir påsknöjet för tant med tonåringar att ta tag i, rensa och åka till tippen. Blocket lär få sig en ny storkund i påsk också. Nåja, igår gick startskottet för försäljningen genom första mäklarmötet (om man då inte räknar in städningen i projektet, vilket man borde). Jag har inte ens hunnit träffa mäklare nummer två ännu, ändå är det full fart framåt nu. När Elin och jag gick runt och pimpade lite inför att några spekulanter skulle komma och kika, de hade på omvägar hört att vi ska sälja, då såg vi en bil som åkte fram och tillbaks på gatan. Vi tänkte att det var spekulanterna, men istället ringde mäklaren efter några minuter och meddelade att vi fått ett första budet på kåken. Jag sa ju att det går fort i hockey och i mitt liv. Ett bra bud dessutom. Lagt av den som bara kört förbi på gatan. Det känns förvisso lite halvgalet. Detta innan ens mäklaren är signad, än mindre huset officiellt ute på marknaden. Hästmarknaden må vara svajig, men husmarknaden i Stockholm verkar knallhet. Mäklaren trodde inte ens det kommer till visning utan säljs innan dess, det vore onekligen skönt. Om tant kommer kunna rida de närmaste veckorna, eller gå runt med ständig träningsvärk, på grund av att huset måste vara i toppskick när VIPfolk ska komma och kika, återstår att se. En anledning att stryka sig från tävlingen dök just upp i mitt mesiga sinne…