Vad är det jag ser hos Fína som gör att jag tror så mycket på henne? Frågan kom från tonåringen. Tja, det är väl flera saker. Dels hennes skalle, som är speciell den också. Jag tycker de bästa hästarna ofta är lite hårda i huvudet (till en viss grad i alla fall), de behöver nästan vara det för att kunna träna, resa och prestera. Om man ska beskriva det lite mer positivt så har hon helt enkelt karaktär – eller esprit som någon dressyrtant säkert skulle sagt (och som inte är en variant på T-sprit). Fysiskt har hon alltid rört sig stort och snabbt i hagen (tempot är ju faktiskt intressant också, inte bara aktionen), ända sedan hon var nyfödd – även när hon lekt, inte bara när hon visat upp balansgångarter. Nu under ryttare ser jag en mjuk, elastisk häst med spänst i steget, trevlig hållning och där rörelserna flyter igenom hela hästen utan att det ser ansträngt ut. Med mer träning och styrka kommer det här, med stor sannolikhet blir riktigt flott. Hon har bara burit ryttare i några få månader, så hennes muskulatur är långt ifrån en ridhästs, ändå ser det så lätt ut. Hon är ju dessutom femgångare, vilket inte gör saken sämre. Det var mitt långa svar, till en undrande unge. Och till er, om ni -mot förmodan funderar på samma fråga. 🙂

En annan fråga kom från annat håll: blir hon inte ännu mer villig i och med att hon blir starkare? Ja det vet man ju såklart inte, men hennes mamma var väl ganska konstant i sin famåtbjudning från dag 1 tills jag sadlade av henne för gott och lät henne bli avelssto. Hon reds in av Peter H, som enligt egen utsago stannade ganska många månader i rundkorallen, innan han red ut på henne eftersom hon bara var knallvillig från början. Jag tog henne efter att hon hade ridits några månader och visst gick det undan, men den stora skillnaden var att hon lärt sig förhållande hjälp helt enkelt. Så i Fínas fall är det just den utbildningen som nu måste landa, hon måste förstå halvhalter och broms. Förhoppningsvis spelar det då inte så stor roll om hon skulle orka springa ännu fortare och ännu längre när hon blir vuxen, så länge hon är lydig för hjälperna. Det är ju inte viljan som är ett problem – hos någon häst. Det är en eventuell brist på lydnad som ställer till det.

En unghäst kan vara tveksam i sin framåtbjudning, och då måste man fokusera på att rida fram. Utan framåtbjudning faller det mesta inom ridningen. Dessa hästar blir det stor skillnad på från början av inridningen och hur de sedan är när de ridits fram, fått styrka och mod att bjuda på. Men de hästar som redan från början har det där trycket i sig, de tycker jag inte blir så mycket mer villiga senare. Lite kanske. Det beror ju också på hur man rider dem i början. De som är knallvilliga från början får man snarare dämpa lite. Bliki var en sådan och honom skrittade vi runt på hur länge som helst bara för att han skulle dämpa ner sig lite, likaså Tígn. Bägge hästarna är fortfarande väldigt villiga idag, framförallt förmedlar de den där känslan av att kunna springa till de stupar (skulle Snurre aldrig komma på tanken att göra). Hade man ridit fram dem så som man rider unghästar vanligtvis, då hade de kanske varit i kategorin ”dängvilliga” för att citera Ida. Nu är de bara dängvilliga när andan faller på, i Tígns fall uttryckt som glädjebockningar och i Blikis fall som explosioner.