Nu när livet är upp och ner på alla möjliga sätt – man ska sälja hus, flytta och renovera (det var liksom lätt att köpa, nu återstår själva jobbet) – då kan man ju lika gärna go crazy fullt ut liksom, så tant anmälde sig till en tävling idag. Sådär bara. En unge kommer nog att ägna tävlingsdagen åt att nyktra till efter sin 18-års fest och den andra simmar en stor cuptävling. Alltså öppnade sig möjligheten för tant att tävla. Så jag passade på att anmäla mig. Lite fegade jag – egentligen skulle jag vilja ta Bliki och Klár, men tänkte att jag var själv och att det kunde bli lite mastigt att ha med sig Bliki då (man kan behöva en mental coach med sig när man ska sitta på den krutdurken), så jag fegade ur och anmälde Snurre istället (OCH Klár såklart). Men kanske byter jag pålle när jag fått suga lite till på det. Nåja. Fem minuter efter att jag anmält mig kommer det ett SMS från arrangerande klubbs ordförande: ”Wtf ska tant tävla – det var det värsta.”

Jag chockade uppenbarligen omgivningen lika mycket som mig själv. Men vi är inte där ännu, än finns det tid att fega ur. Men samtidigt: det är ju kul! Spelar roll hur det går, eller tja, det gör det inte egentligen. Jag vill göra vettiga prestationer. Fy så läskigt. Och så roligt.

Jag pratade också med Ida idag, bland annat om chokladpralinen Fína. Ord som dängvillig, vrålframåt och aspigg förekom alltför mycket i beskrivningen för att jag ska känna mig helt komfortabel. Tonåringens reaktion på beskrivningarna var ett stort leende och ett ”vad kul!”. Usch.

Här blir det till att träna framöver – min blivande ridvolt, med ljuvliga beteshagar i bakgrunden.

 

Här syns stallet till höger och bostadshuset längre bort till vänster. Skogshagarna är också till vänster.