Det går fort i hockey. Och i livet. I alla fall i mitt. På en vecka blev jag gårdsägare. Sådär alldeles oväntat, men ändå inte. I tio års tid har jag letat efter den perfekta gården. Jag har varit på visningar, kritiskt granskat, värderat, sågat, vänt och vridit på för- och nackdelar med hus, läge, marker och så vidare. Det har alltid varit något som varit fel. Antingen för mycket arbete, för högt pris, för långt bort, för många byggnader, för lite mark eller något annat som har stoppat mig från att slå till. Vallentuna har varit mitt primära sökområde, då jag gillar kommunen, den ligger nära där jag bor nu (granne), många av mina vänner finns där, det är en riktig hästkommun med trevlig natur. Tyvärr säljs det så väldigt få gårdar där, som ligger på vettigt avstånd från centrum och kommunikationer (Vallentuna är en geografiskt mycket stor kommun och de norra delarna är verkligen far, far away från Stockholms innerstad och vad värre är – ungarnas skolor och träningsställen…). Så plötsligt dök det upp en precis lagom stor gård, 2 minuters bilväg, och därmed cykelavstånd, till Vallentuna Centrum. Jag trodde inte det var sant att det fanns gårdar med den markarealen så nära de centrala delarna. Läget var inte bra, det var osannolikt bra. Vi åkte dit, Emmy och jag tog fel väg och kom en bakväg, vilket innebar att vi körde flera kilometer genom skogen och vi sa bara till varandra: vilka ridvägar!! 6 hektar ingick, dessa visade sig vara skogshagar vilket var en besvikelse. Jag älskar visserligen skogshagar och dessa hade stor ligghall och vintervatten, men man behöver ju onekligen även beteshagar. Nää, sa jag till Emmy. Det går inte. Vi måste ha bete till avelsflocken, tyvärr. Vad synd – det som kändes så bra. Det låg fantastiska beteshagar precis bakom stallet och jag tittade längtansfullt på dessa och tänkte, att den gård som hade dessa hagar kunde skatta sig lycklig. Huset var gulligt, men behövde lite styling. Ett fräscht gästhus med alla bekvämligheter fanns, liksom stor fin ridvolt och ett litet stall. Det var så bra. Det var bara det där med hagarna. Precis innan vi åkte hem (besvikna) frågade jag mäklaren vems hagar det var som låg bakom stallet och han tittade lite förvånat på mig och sa, jamen de ingår på arrende och ägs av Stockholm stad, 5 hektar ren betesmark (den lille mäklaren fattade inte värdet av att det fanns lika mycket mark till i objektet, om än på arrende, så han hade inte fått för sig att nämna det i objektsbeskrivningen, liksom detaljerna med jättestor ligghall, vintervatten och lite annat smått och gott. Sådant som vi hästägare uppskattar alldeles ofantligt). Just i det ögonblicket såg jag att det hängde en stor virtuell skylt över gården. Det stod KIA på den, det såg jag tydligt. Nu fanns det väldigt många andra som – naturligtvis helt felaktigt – inbillade sig att det stod deras namn på skylten, så budgivningen blev stentuff. Men Ia (som var den ende som visste om att jag hittat denna pärla) peppade stenhårt och var som en PT i örat,om än mejlledes – Nu släpper du inte det här – buda på! Så jag höll i, även när jag var trött på alltihop (man fattar inte hur tröttande en budgivning är riktigt) och när jag var nästan uppe på mitt absoluta tak, så ringde mäklaren och sa att den siste efterhängsna antagonisten hade släppt. Jag åkte och skrev på köpekontraktet samma kväll, så ingen av mina motståndare skulle kunna kasta in ett nytt bud (och för att jag skulle åka till Växjö klockan 4 morgonen efter…). Efteråt fick jag lite panik. Herregud, plötsligt stod jag med en gård och med allt det ansvar och allt det jobb som det innebär. Och jag kommer behöva lämna mitt älskade hus, som jag ritat själv och trivs så tokbra i. Det var så blandade känslor. Även ungarna åkte lite upp och ner i känslostormarna. Men nu, några dagar efteråt så känns det så rätt. Så klockrent rätt. Tjejerna glädjer sig lika mycket som jag nu och planerar sina rum och i Emmys fall – hagarnas fördelning. Äntligen kan jag samla mina hästar och titta ut över dem när jag vaknar. Jag kan vakta mina fölston, gå ut och pussa dem när andan faller på och ha dem nära. Naturligtvis ser jag hur jag svärande halkar runt i lera i november, eller släpar ensilage i en meter snö i januari, men just nu är jag beredd att göra det. Kanske inte om 10 år, men just nu så nu tar jag tillfället i akt. Herrejösses. Nu kör vi. Hösten får ägnas åt att renovera huset, bygga fler boxar, stängsla fler hagar i hagarna. Det mesta är hägnat, men i tre giganthagar, jag känner nog att vi behöver lite mer rimliga storlekar på hagarna om vi inte ska behöva jaga Bliki en hel dag när vi ska ha tag i honom. Dessutom vill jag gärna kunna flytta runt hästarna så hagarna inte blir upptrampade. Jag har sagt att alla som kommer och hälsar på får i uppdrag att slå ner fem stolp :).