Det brukar ju vara en populär inledning på diverse programpunkter, så även här. Jag har ju en liten Pradabrun (alternativt chokladbrun) liten fröken som är under utbildning hos Ida. Fina Fína. Min diva. Eller min Diva om man så vill. Kanske något snäppet under Divas kvaliteter, men dock. Vacker är hon i alla fall i mina ögon. Tillbaks till mejlet. Som då kom från Ida såklart:

…”Klart vi ska visa fina Fína exteriört nu i juni. Fina Fína som för övrigt är väldigt pigg. Mycket vilja i denna dam, på många sätt ;)… men rackarns så fin hon kommer att bli”.

Jahapp. Och henne ska tant alltså ha. Kanske ska tänka till en sväng till där. Det låter som att det kan gå fort i Vallentunaskogarna annars med den viljan. Fast å andra sidan så red jag ju hennes tokvilliga mamma, men det var ju några år sedan. Gulp. Här är hon fröken Fína. Joggandes tre och ett halvt år gammal. Ännu en av mina stora kärlekar faktiskt (tant kan förefalla lättflörtad, men så är icke fallet)