Min stora ångest har varit vem som ska lotsa Fìna vidare mot en femårsvisning – om hon får en vettig exteriörbedömning vill säga. Blir den inte så bra, så får hon bli tävlingshäst istället. Jag vill ju ge henne så bra förutsättningar som möjligt att visa upp sig väl, men inte på bekostnad av hennes fysiska och psykiska hälsa. Jag vill ha hem en glad, välmående och ridbar häst efter visning, men där det ändå ställts (rimliga) krav under träning och visning. Känns nästan som en utopi. Jag gillar inte att tränarna ska trycka fram resultat på kort tid, det är något som är sjukt med vårt system. Det är dyrt att ha häst på träning, därför har det istället blivit något slags måste att tränarna får 4 månader på sig att klämma ur en första klassvisning på en unghäst. Det är inte schysst mot någon, inte mot tränarna och framförallt inte mot hästen. Jag vet inte vad man ska göra åt det (mer än att absolut ändra på att en hög bedömning som ung ska påverka Blupen så mycket, det skapar ett onödigt pressande på 4-åringarna enligt min uppfattning). Även om jag vill ha bra resultat på de hästar jag släpper fram till visning, så tar jag hellre några tiondelar lägre poäng, om det innebär att hästen får en rimligare träning. Här hemma har vi sagt ”tänk om man kunde skicka henne till Ia och Denni, det vore fantastiskt. Men de tar ju inte emot träningshästar.” Så har vi suckat och funderat på hur vi skulle kunna muta dem att ändå känna på Fína och drömt tonårsromantiskt att de kanske skulle gilla henne, eftersom de har en förkärlek för lite karaktärsstarka ston och därmed vilja visa henne…

Lilla skruttan har ju bara blivit riden i knappt 3 månader och ändå verkar hon tycka det är superlätt att ha ryttare på ryggen (nu ja, efter att ha slutat bocka järnet) och söka form.

Så kom det bästa av alla bra besked igår – direkt efter exteriörbedömnningen i början av juni åker hon till Lindnäs på en första träningsomgång! Tjohooo. Nu får hon de allra bästa förutsättningarna i världen. Så får vi se hur långt det räcker och om de dissar henne eller gillar henne, hennes åsikter och hennes fart. Bägge tjejerna blev lika glada som jag, det var många tjohoooande här igår – chokladpralinen får finna sig i att vara vårt stora framtidshopp ett tag till. Tant är såå lycklig.

Jag fick, med assistans av stallkompis, ganska snabbt in Bliki igår. En lina som stoppar upp honom och en obeveklig infångarattityd brukar få honom att ge upp snabbt. Men han spelar extremt rädd – och han spelar otroligt bra. Snorklar, spänner sig, sätter sig nästan på rumpan och är beredd att stegra sig/kasta sig. När man väl börjar gå med honom, sänker han huvudet och lufsar med hur coolt som helst, men innan dess är det teater i klass med Dramaten. Fåntratt. Jag har ju inte dödat honom så värst många gånger och stryk vet han inte ens vad det är. Efter att man hakat på grimskaftet kan man gå var som helst med honom, upp på trappstegen till foderkammaren, in i spolspiltan, runt hagarna osv och han är bara nyfiken och glad. Men det är ju en nära döden upplevelse att bli fångad i hagen – det vet ni väl alla? Hans hjärnceller är nog lätt ruckade ur sitt naturliga läge, det kan vi nog vara överens om. När han ställdes upp i gången för att få massage stod han också som att han väntade på bultpistolen. Annika massör frågade hur utvecklingen varit, och jag svarar att han blir allt lugnare. Hon tittar på honom när han står och darrande väntar på att himlen ska trilla ner över hans huvud och skrattar gott en lång stund. ”Hade jag inte känt dig, så hade jag trott att du var helkorkad på hästar”, sa hon. Nåja, han är ju misstänksam in absurdum, men så snart hon började knåda på honom så slappnade han av och var sedan helnöjd. Han blir lite skev, vi vet ju att han inte använder sitt vänstra bakben lika mycket som det högra, även om vi jobbar alltmer målmedvetet på att även ta med vänster bak. Snurre är precis tvärtom, han skyddar sitt högra bakben där han har sin gamla skada och han kan inte riktigt rätas ut på samma sätt, eftersom risken är att han faktiskt slår upp skadan då. Alltså blir han betydligt mer försiktigt masserad för att få honom hållbar med de begränsningar han har. Lille otålige Klár hade inte riktigt tid med massage, men som tur var så var han i princip helt rak, så han behövde inte någon justering utan fick bara lite underhållsmassage i musklerna. Ingen träningsvärk i bakbensmuskulaturen (töltmusklerna) heller, vilket känns bra. Han är ju försiktigt tagen den lille krabaten och det är ett skönt kvitto att han inte har några muskelspänningar, trots lite mer töltfokus på sistone. Vi varierar hans träning ganska mycket, töltfokus på volten, långa skritturer, korta fartiga turer, handhäst. Max två tuffare pass i veckan. Nu behöver inte alla hästar kanske ta det så försiktigt som han, men han har en väldig elasticitet i sina rörelser och är inte superstark, så vi tar det lugnt.

Nu ska detta underbara säljas. De satte upp Till saluskyltar igår och då känns det plötsligt att det är på riktigt och det är lite sorg i hjärtat. Samtidigt så är jag så glad för det nya. Massören sa att hon varit på något ställe i närheten, som sedan visade sig vara exakt min lilla gård. Hon sken upp och sa ”Den är underbar. Så positiva vibbar.” Yes, låt oss hoppas att det fortsätter så även när Skarpängsaveln invaderar hagar och stall.

Den här helgen har varit osannolik. Teoretiskt sett ska det vara omöjligt att få ihop allt, men på något sätt löser det sig. Emmy tog stallet hela helgen och red det hon hann, men ägnade också tid åt att skrapa av en massa päls. I 20 graders värme är de ganska påverkade av att inte ha fällt av allt. Med två starter på gång i veckan, kände hon att pälsfrågan var prioriterad och det hade hon säkert rätt i. Bliki den dåren vill inte gå in längre på kvällarna när andra ska ta in honom, så i natt fick han gå ute. Stackars Klár och Snurre fick göra honom sällskap, men egentligen borde han få gå där själv när han är så dum att han vägrar bli fångad. Skottpengar på det djuret. Strax ska jag för övrigt själv se om jag får tag i honom, eftersom de ska få massage. Förhoppningsvis finns det någon som kan ge mig en hjälpande hand med longerlinan så vi får tag i honom. Puckohäst.

Stackars barnet Elin har tvingats hjälpa till att städa och bära undan möbler, i de luckor som uppenbarade sig mellan allt annat vi skulle göra. Lördagen ägnades övervägande åt styrgruppsmöte i Norrtälje gällande nationella. Nu börjar vi få lite koll i alla fall på själva tävlingsbiten, nu gäller det att allt praktiskt runtomkring också landar (tält, kylbilar, funktionärer, mat, boende osv). Vrålade hem och hann inom blomsteraffären innan de stängde, powerstädade ett tag, för att sedan ta en dusch och dra iväg på fest. Mitt offer var att jag valde att köra, med tanke på att jag skulle upp tidigt på söndagen för att döma kvaltävling, men först sjunga för Elin som fyllde 14. Jag var uppe tidigt och gjorde en härlig frukostbricka till henne med färska jordgubbar, levande ljus, lite paketer och goda mackor. Hurra, hurra – sedan var det full fart mot Örnäs. Här ligger vi inte på latsidan.

Jag hade lite splittrade känslor inför att döma, efter alla hätska diskussioner det varit runt bedömningen och att den spretat så mycket, att domarna bara letar fel osv. Det kändes inte helkul att åka iväg och döma enligt nya handledningen på en ganska stor tävling med fina ekipage, med klumpen i magen att det kanske skulle uppstå samma angrepp som det gjort på FB efter andra tävlingar. Jag har bara dömt efter nya handledningen en gång och det var i en ishall, nu var det första gången ”på riktigt”. Man åker ju inte till en tävling som domare för att sätta dit någon, eller leta fel. Men kommentarerna kan ju lätt låta negativa, eftersom de berättar anledningen till att ekipaget inte får en 10:a. Men så har det ju också alltid varit, det är inte heller något nytt. Väl där berättar tävlingsledaren att huvuddomaren är Lena L – och jag blev överlycklig, klumpen i magen försvann. Hemma brukar jag omnämna Lena som ”Facit”. Hon är så otroligt duktig på att tolka handledningen (hon har ju varit med och skrivit den), på att formulera sig bra, på att bolla frågor och funderingar med. Och hon har ju en galen erfarenhet av att bedöma hästar på alla nivåer och är genuint intresserad av hästar och ridning. Det blev en superhärlig dag. Bedömningarna var väldigt jämna, med undantag av ett fåtal ekipage men inget onormalt (spretade emellanåt gjorde det ju även med gamla handledningen). När vi diffade, pratade vi lite om varför efteråt. Jag måste bli ännu modigare med att använda hela skalan, både uppåt och neråt, att döma tillsammans med så rutinerade domare är ovärderligt för att flytta fram sin egen kompetens. Solen strålade, samvaron var väldigt trevlig och tävlingen flöt på fantastiskt bra. Elin offrade sin födelsedag på att vara domarsekreterare, med en rejäl solbränna som belöning (plus lite kanelbullar). Väl hemma igen var det bara att börja städa på nytt, trycka in en födelsedagsmiddag och sedan städa lite till. Hur mycket kan man städa undrar ni? Svaret är – oändligt!Hur mycket man än håller på, så hittar man något nytt ställe som man inte tagit och en dammsugning är synnerligen känslig färskvara med tre pälsdjur i huset. Nu är klädkamrarna knökfulla av bråte, något som måste bort till visningen. Var gör man av det då? En vän tipsade om att hon kört omkring med tvättkorgen i bilen under visningsdagarna. Det finns säkert många kreativa lösningar. Stallet. Transporten. Shurgard (kan man ställa smutstvätt där?). I morse klockan 8 kom de och plåtade huset. Puh. Nu dags att jaga bängbula i hagen. Det är roligt nästan jämt.

Såhär fort kan jag springa när ni ska hämta mig i hagen. Bortåt. Om han inte passar sig så åker han in i ett Shurgardförråd han också.

Idag hälsade jag på hos chokladpralinen, alias Fína. För en månad sedan började hon nosa på tölten. Nu ser det ut såhär:

Inte så illa för att vara 3 1/2 och ha töltat i några veckor. Om ni frågar mig. Men jag är ju lätt subjektiv. Oj vilken liten goding hon är.

Mer frosseri i denna åsiktsstarka femgångsfröken:

”Nu börjar hon lyssna när jag tar i henne” sa (gravida) Ida glatt. Ja det får man ju hoppas om hon ska fortsätta rida ett tag till på denna raketpålle, med bebismage…

På tal om bebisar fick jag nöjet att pussa på lilla Líf, som stod boxad för att avvänjas från sin mamma. Gud så bedårande söt hon är den lilla saken. Fantastiskt huvud. Hur en fux utan tecken kan ha så mycket utstrålning är osannolikt. I samma veva som jag stod hos Líf utfärdade Ida säljförbud på dem bägge två (hon har inte riktigt accepterat ännu att jag sålde Spá), samtidigt som hon erbjöd sig köra Lilja till seminstationen själv om jag inte hann, för att inseminera henne med Divar.  ”Du kan ju inte strunta i att betäcka henne ett år till, du ser ju vilka avkommor det blir” sa Ida bestämt, när jag mumlade om att jag nog inte hade tid riktigt för att hantera betäckningar också mitt i allt annat. Men om hon samtidigt utfärdar säljförbud på dem allihop så blir det ju lite svårt att bedriva verksamhet. Hon är ju värre än Emmy när det kommer till att (inte) sälja våra hästar.

Jag tror vi haft den mysigaste och bästa påsken på år och dar. Vilka härliga dagar! Vi hann med massor av saker, energin flödade i den ljuvliga solen som strålade på outtröttligt. Man kan ju inte annat än att bli glad och pigg. Det blev en hel del hästar. Vi har ridit på mysiga skogsturer, mockat hagar och varit en sväng på Lindnäs och tränat med Klár och Snurre. Bägge tjejerna red och de fick jobba med tölten framför allt. Klár har blivit bättre i formen, men behöver träna på att hålla ihop på raka spår. Han vill gärna korta av bakbenssteget och gå isär om han får en chans och det gäller att tajma förhållningarna, vilket Emmy fick jobba med. Tidigare i veckan hade hon och jag kommit till insikt att hon har ridit väldigt mycket och har en bra känsla, men eftersom hon inte rider lektion mer än några få gånger om året, så har hon missat en del grundläggande dressyr i sin utbildning. Övningar som man automatiskt får om man tränar oftare för instruktör (eller borde få). Det får vi ta tag i nu med gemensamma krafter.

Snurre & Elin tränade på form i skritten, inte Snurres favvo, samt på tölten och sidoförflyttningar i tölt. Snurre vaknade till i ridhuset och blev riktigt pigg och glad. Då gör han sina småstegringar när man står still. Elin tyckte det var hur kul som helst och har ridit hela påskhelgen i någon slags nyuppväckt ridförälskelse. Igår fick hon låna Klár och red ut tillsammans med Emmy & Bliki. Hästarna hade lika mycket energi som vi i helgen. Elin kom tillbaks med lite splittrade känslor över att ha fått sig en ganska rejäl åktur på en vrålpigg Klár, men landade i att det nog var mest kul och faktiskt inte speciellt läskigt, även om hon inte hade full koll på tempot.

Dessutom har vi lyckats med konsstycket att putsa lite fönster, deklarera OCH rensat nästan hela loftet (wohoo!). Vilket teamwork vi hade – tjejerna rensade i olika säckar – slänga, ge bort och spara. Jag sprang upp och ner med fyllda och tomma säckar och det manliga inslaget gjorde det som manliga inslag brukar föredra – åkte till tippen med lass efter lass. Nu är det bara garaget kvar. Urrk. Självklart har vi belönat oss med god mat under helgen också, liksom med välfyllda påskägg. Både utemöblerna och grillen invigdes för året, under trevliga former. Elin och jag har spenderat timmar med att bläddra i inredningstidningar och klippa ut inspirationsbilder som vi sedan satt in i en moodbook. Rum för rum planerar vi nu på gården – färger och möbler. Vilket roligt jobb att göra och att göra tillsammans!

Det löjliga är att det låter som vi jobbat som illrar när jag summerar allt vi hunnit med under påsken, men det känns inte alls som att vi har stressat eller slitit – allt har bara varit kul.

Avslutningsvis vill jag ge ett Stort grattis!! till Maria T. som vann en inofficiell TiH tävling med fina Tígn nu i helgen. Domare var Trausti Thór och poängen fina 5,75. Så kul! Sóleybebisen Tígn är efter töltkanonen Dökkvi och har massor av potential, tempo och utstrålning.

Fina Tígn med sin ägare Maria.

Tant har en ohygglig träningsvärk. Har hon ridit långtur? Har hon töltat som aldrig förr? Har hon äntligen kommit igång med sina joggingturer igen? Svaret är ett rungande NEJ. Tant har städat. Nu låter det som jag aldrig städar  vanliga fall, vilket jag faktiskt gör. Men nu har jag städat på riktigt. Det innebär att jag har torkat av lister, dörrar, rensat tonvis med papper från kontoret, skrubbat fogar i duschen osv. Allt utfört i märkliga ställningar som människor över 40 nog benämner obekväma. I ett och ett halvt dygn har jag ägnat mig åt denna hysteriska vårstädning (och är ännu inte klar, då fönster och skåp återstår). Har jag fått vårnojja? Knappast. Men mäklare nummer ett skulle komma och då tänkte jag att han gott kunde få ett starkt intryck av kåken och därmed känna att han kunde sälja den till ett riktigt bra (det vill säga högt) pris. När orken tröt intalade jag mig att allt jag gjorde inför hans visit skulle jag ha igen inför kommande fotografering och visning, då nästa hysteriska röj- och städomgång tar vid. Jag har egentligen inget emot det, jag gillar att plocka undan och städa och framförallt gillar jag känslan efteråt när det luktar rent och allt är sådär snyggt och prydligt (en hel kvart innan alla djuren dragit in ett kilo pinnar, lite grus och släppt av sig en halv fölpäls lite varstans). Men det är ju fysiskt jobbigt måste jag motvilligt tillstå. Nackdelen med tokstädande är att jag alltid lyckas städa bort en massa bra att ha grejer, typ telefonladdare, som jag sedan får ha hysterisk jakt efter under en timme eller två. Men nu är huset faktiskt i vettigt skick och då återstår ”bara” den stora ångesten: garage och loft. Där finns det prylar till förbannelse. Inklusive några halmbalar, 50 fleectäcken, gamla dockor och andra miljontals prylar från ungarnas hela barndom. Huhh. Det blir påsknöjet för tant med tonåringar att ta tag i, rensa och åka till tippen. Blocket lär få sig en ny storkund i påsk också. Nåja, igår gick startskottet för försäljningen genom första mäklarmötet (om man då inte räknar in städningen i projektet, vilket man borde). Jag har inte ens hunnit träffa mäklare nummer två ännu, ändå är det full fart framåt nu. När Elin och jag gick runt och pimpade lite inför att några spekulanter skulle komma och kika, de hade på omvägar hört att vi ska sälja, då såg vi en bil som åkte fram och tillbaks på gatan. Vi tänkte att det var spekulanterna, men istället ringde mäklaren efter några minuter och meddelade att vi fått ett första budet på kåken. Jag sa ju att det går fort i hockey och i mitt liv. Ett bra bud dessutom. Lagt av den som bara kört förbi på gatan. Det känns förvisso lite halvgalet. Detta innan ens mäklaren är signad, än mindre huset officiellt ute på marknaden. Hästmarknaden må vara svajig, men husmarknaden i Stockholm verkar knallhet. Mäklaren trodde inte ens det kommer till visning utan säljs innan dess, det vore onekligen skönt. Om tant kommer kunna rida de närmaste veckorna, eller gå runt med ständig träningsvärk, på grund av att huset måste vara i toppskick när VIPfolk ska komma och kika, återstår att se. En anledning att stryka sig från tävlingen dök just upp i mitt mesiga sinne…

Vad är det jag ser hos Fína som gör att jag tror så mycket på henne? Frågan kom från tonåringen. Tja, det är väl flera saker. Dels hennes skalle, som är speciell den också. Jag tycker de bästa hästarna ofta är lite hårda i huvudet (till en viss grad i alla fall), de behöver nästan vara det för att kunna träna, resa och prestera. Om man ska beskriva det lite mer positivt så har hon helt enkelt karaktär – eller esprit som någon dressyrtant säkert skulle sagt (och som inte är en variant på T-sprit). Fysiskt har hon alltid rört sig stort och snabbt i hagen (tempot är ju faktiskt intressant också, inte bara aktionen), ända sedan hon var nyfödd – även när hon lekt, inte bara när hon visat upp balansgångarter. Nu under ryttare ser jag en mjuk, elastisk häst med spänst i steget, trevlig hållning och där rörelserna flyter igenom hela hästen utan att det ser ansträngt ut. Med mer träning och styrka kommer det här, med stor sannolikhet blir riktigt flott. Hon har bara burit ryttare i några få månader, så hennes muskulatur är långt ifrån en ridhästs, ändå ser det så lätt ut. Hon är ju dessutom femgångare, vilket inte gör saken sämre. Det var mitt långa svar, till en undrande unge. Och till er, om ni -mot förmodan funderar på samma fråga. 🙂

Fína

En annan fråga kom från annat håll: blir hon inte ännu mer villig i och med att hon blir starkare? Ja det vet man ju såklart inte, men hennes mamma var väl ganska konstant i sin famåtbjudning från dag 1 tills jag sadlade av henne för gott och lät henne bli avelssto. Hon reds in av Peter H, som enligt egen utsago stannade ganska många månader i rundkorallen, innan han red ut på henne eftersom hon bara var knallvillig från början. Jag tog henne efter att hon hade ridits några månader och visst gick det undan, men den stora skillnaden var att hon lärt sig förhållande hjälp helt enkelt. Så i Fínas fall är det just den utbildningen som nu måste landa, hon måste förstå halvhalter och broms. Förhoppningsvis spelar det då inte så stor roll om hon skulle orka springa ännu fortare och ännu längre när hon blir vuxen, så länge hon är lydig för hjälperna. Det är ju inte viljan som är ett problem – hos någon häst. Det är en eventuell brist på lydnad som ställer till det.

En unghäst kan vara tveksam i sin framåtbjudning, och då måste man fokusera på att rida fram. Utan framåtbjudning faller det mesta inom ridningen. Dessa hästar blir det stor skillnad på från början av inridningen och hur de sedan är när de ridits fram, fått styrka och mod att bjuda på. Men de hästar som redan från början har det där trycket i sig, de tycker jag inte blir så mycket mer villiga senare. Lite kanske. Det beror ju också på hur man rider dem i början. De som är knallvilliga från början får man snarare dämpa lite. Bliki var en sådan och honom skrittade vi runt på hur länge som helst bara för att han skulle dämpa ner sig lite, likaså Tígn. Bägge hästarna är fortfarande väldigt villiga idag, framförallt förmedlar de den där känslan av att kunna springa till de stupar (skulle Snurre aldrig komma på tanken att göra). Hade man ridit fram dem så som man rider unghästar vanligtvis, då hade de kanske varit i kategorin ”dängvilliga” för att citera Ida. Nu är de bara dängvilliga när andan faller på, i Tígns fall uttryckt som glädjebockningar och i Blikis fall som explosioner.

Nu när livet är upp och ner på alla möjliga sätt – man ska sälja hus, flytta och renovera (det var liksom lätt att köpa, nu återstår själva jobbet) – då kan man ju lika gärna go crazy fullt ut liksom, så tant anmälde sig till en tävling idag. Sådär bara. En unge kommer nog att ägna tävlingsdagen åt att nyktra till efter sin 18-års fest och den andra simmar en stor cuptävling. Alltså öppnade sig möjligheten för tant att tävla. Så jag passade på att anmäla mig. Lite fegade jag – egentligen skulle jag vilja ta Bliki och Klár, men tänkte att jag var själv och att det kunde bli lite mastigt att ha med sig Bliki då (man kan behöva en mental coach med sig när man ska sitta på den krutdurken), så jag fegade ur och anmälde Snurre istället (OCH Klár såklart). Men kanske byter jag pålle när jag fått suga lite till på det. Nåja. Fem minuter efter att jag anmält mig kommer det ett SMS från arrangerande klubbs ordförande: ”Wtf ska tant tävla – det var det värsta.”

Jag chockade uppenbarligen omgivningen lika mycket som mig själv. Men vi är inte där ännu, än finns det tid att fega ur. Men samtidigt: det är ju kul! Spelar roll hur det går, eller tja, det gör det inte egentligen. Jag vill göra vettiga prestationer. Fy så läskigt. Och så roligt.

Jag pratade också med Ida idag, bland annat om chokladpralinen Fína. Ord som dängvillig, vrålframåt och aspigg förekom alltför mycket i beskrivningen för att jag ska känna mig helt komfortabel. Tonåringens reaktion på beskrivningarna var ett stort leende och ett ”vad kul!”. Usch.

Här blir det till att träna framöver – min blivande ridvolt, med ljuvliga beteshagar i bakgrunden.

Här syns stallet till höger och bostadshuset längre bort till vänster. Skogshagarna är också till vänster.

Det brukar ju vara en populär inledning på diverse programpunkter, så även här. Jag har ju en liten Pradabrun (alternativt chokladbrun) liten fröken som är under utbildning hos Ida. Fina Fína. Min diva. Eller min Diva om man så vill. Kanske något snäppet under Divas kvaliteter, men dock. Vacker är hon i alla fall i mina ögon. Tillbaks till mejlet. Som då kom från Ida såklart:

…”Klart vi ska visa fina Fína exteriört nu i juni. Fina Fína som för övrigt är väldigt pigg. Mycket vilja i denna dam, på många sätt ;)… men rackarns så fin hon kommer att bli”.

Jahapp. Och henne ska tant alltså ha. Kanske ska tänka till en sväng till där. Det låter som att det kan gå fort i Vallentunaskogarna annars med den viljan. Fast å andra sidan så red jag ju hennes tokvilliga mamma, men det var ju några år sedan. Gulp. Här är hon fröken Fína. Joggandes tre och ett halvt år gammal. Ännu en av mina stora kärlekar faktiskt (tant kan förefalla lättflörtad, men så är icke fallet)

Det går fort i hockey. Och i livet. I alla fall i mitt. På en vecka blev jag gårdsägare. Sådär alldeles oväntat, men ändå inte. I tio års tid har jag letat efter den perfekta gården. Jag har varit på visningar, kritiskt granskat, värderat, sågat, vänt och vridit på för- och nackdelar med hus, läge, marker och så vidare. Det har alltid varit något som varit fel. Antingen för mycket arbete, för högt pris, för långt bort, för många byggnader, för lite mark eller något annat som har stoppat mig från att slå till. Vallentuna har varit mitt primära sökområde, då jag gillar kommunen, den ligger nära där jag bor nu (granne), många av mina vänner finns där, det är en riktig hästkommun med trevlig natur. Tyvärr säljs det så väldigt få gårdar där, som ligger på vettigt avstånd från centrum och kommunikationer (Vallentuna är en geografiskt mycket stor kommun och de norra delarna är verkligen far, far away från Stockholms innerstad och vad värre är – ungarnas skolor och träningsställen…). Så plötsligt dök det upp en precis lagom stor gård, 2 minuters bilväg, och därmed cykelavstånd, till Vallentuna Centrum. Jag trodde inte det var sant att det fanns gårdar med den markarealen så nära de centrala delarna. Läget var inte bra, det var osannolikt bra. Vi åkte dit, Emmy och jag tog fel väg och kom en bakväg, vilket innebar att vi körde flera kilometer genom skogen och vi sa bara till varandra: vilka ridvägar!! 6 hektar ingick, dessa visade sig vara skogshagar vilket var en besvikelse. Jag älskar visserligen skogshagar och dessa hade stor ligghall och vintervatten, men man behöver ju onekligen även beteshagar. Nää, sa jag till Emmy. Det går inte. Vi måste ha bete till avelsflocken, tyvärr. Vad synd – det som kändes så bra. Det låg fantastiska beteshagar precis bakom stallet och jag tittade längtansfullt på dessa och tänkte, att den gård som hade dessa hagar kunde skatta sig lycklig. Huset var gulligt, men behövde lite styling. Ett fräscht gästhus med alla bekvämligheter fanns, liksom stor fin ridvolt och ett litet stall. Det var så bra. Det var bara det där med hagarna. Precis innan vi åkte hem (besvikna) frågade jag mäklaren vems hagar det var som låg bakom stallet och han tittade lite förvånat på mig och sa, jamen de ingår på arrende och ägs av Stockholm stad, 5 hektar ren betesmark (den lille mäklaren fattade inte värdet av att det fanns lika mycket mark till i objektet, om än på arrende, så han hade inte fått för sig att nämna det i objektsbeskrivningen, liksom detaljerna med jättestor ligghall, vintervatten och lite annat smått och gott. Sådant som vi hästägare uppskattar alldeles ofantligt). Just i det ögonblicket såg jag att det hängde en stor virtuell skylt över gården. Det stod KIA på den, det såg jag tydligt. Nu fanns det väldigt många andra som – naturligtvis helt felaktigt – inbillade sig att det stod deras namn på skylten, så budgivningen blev stentuff. Men Ia (som var den ende som visste om att jag hittat denna pärla) peppade stenhårt och var som en PT i örat,om än mejlledes – Nu släpper du inte det här – buda på! Så jag höll i, även när jag var trött på alltihop (man fattar inte hur tröttande en budgivning är riktigt) och när jag var nästan uppe på mitt absoluta tak, så ringde mäklaren och sa att den siste efterhängsna antagonisten hade släppt. Jag åkte och skrev på köpekontraktet samma kväll, så ingen av mina motståndare skulle kunna kasta in ett nytt bud (och för att jag skulle åka till Växjö klockan 4 morgonen efter…). Efteråt fick jag lite panik. Herregud, plötsligt stod jag med en gård och med allt det ansvar och allt det jobb som det innebär. Och jag kommer behöva lämna mitt älskade hus, som jag ritat själv och trivs så tokbra i. Det var så blandade känslor. Även ungarna åkte lite upp och ner i känslostormarna. Men nu, några dagar efteråt så känns det så rätt. Så klockrent rätt. Tjejerna glädjer sig lika mycket som jag nu och planerar sina rum och i Emmys fall – hagarnas fördelning. Äntligen kan jag samla mina hästar och titta ut över dem när jag vaknar. Jag kan vakta mina fölston, gå ut och pussa dem när andan faller på och ha dem nära. Naturligtvis ser jag hur jag svärande halkar runt i lera i november, eller släpar ensilage i en meter snö i januari, men just nu är jag beredd att göra det. Kanske inte om 10 år, men just nu så nu tar jag tillfället i akt. Herrejösses. Nu kör vi. Hösten får ägnas åt att renovera huset, bygga fler boxar, stängsla fler hagar i hagarna. Det mesta är hägnat, men i tre giganthagar, jag känner nog att vi behöver lite mer rimliga storlekar på hagarna om vi inte ska behöva jaga Bliki en hel dag när vi ska ha tag i honom. Dessutom vill jag gärna kunna flytta runt hästarna så hagarna inte blir upptrampade. Jag har sagt att alla som kommer och hälsar på får i uppdrag att slå ner fem stolp :).