…till årets säsongspremiär. Först ut är Bliki redan nu till helgen. Han tenderar att vara opåverkad av vilken månad det är, vilket underlag det är och vilket väder som visar sig så vi vågade anmäla honom till Örnäs kval nu på lördag. Örnäs bana är vi annars inte speciellt förtjusta i, den blir lätt ojämn och mjuk, vilket har inneburit ett antal katastrofstarter där på vår diva herr Snurrman. Men i Blikis fall vågar vi nog testa på den igen, han maler på oavsett yttre förutsättningar, visserligen allt hetare ju längre fram på säsongen det lider, men i övrigt mycket jämn. Snurre varierar däremot enormt upp och ner beroende på vilket humör han vaknat på och Gud vet allt vad han väger in i sin dagsform. Snurre kommer därför få starta (med Emmy) först i mitten av maj, när solen värmer hans lilla bortskämda kropp och banorna är jämna och fasta (förhoppningsvis). Snurre Sprätt brukar vara som bäst i augusti, när typ allt stort är över. Däremot ska han få ut och springa lite med Elin innan maj för att se om hon kan A-klassa sig med honom som junior. Hon har gått på de siffrorna flera gånger, men då i lättklass (rids identiskt som öppen klass just när det gäller femgång), och då gäller inte uppklassning. Samtidigt ska då storasyster (som ju redan är A-klassad med Snurre sedan tiden före Kristus) försöka sätta nästa röda grabb i A-klass – det vill säga Bängbulan Bliki. Vi har inte haft en häst som känts så bra och förberedd som Bliki är hemma nu, Emmy är lyrisk efter varje ridtur med honom. Jag tror han känner det, han börjar bli trygg med vad han ska göra och med vad han kan och han njuter av att möta den extra omsorg som det naturligt blir för de hästar man känner att man får mycket tillbaks av. Han är så löjligt nöjd med sig själv numera, när han plöjer igenom en vattenpöl så frustar han nöjt ungefär som ”kolla vad jag kunde”, eller när han har fått jobba med samling likaväl som att explodera i en lång galopp eller en passraka. Huvudet rakt ner i backen och lång frustning. Inte alls som förr i tiden när näsan nere i backen aldrig fanns på kartan – han var på helspänn 24 timmar om dygnet. Stackars häst. Oavsett vilken terapeut han gått till så har det varit en rackarns bra i alla fall. det är en ball häst.

Men, ball eller inte, med hans skalle kan ju vad som helst hända på banan så vi tar det stillsamt med honom, dvs A-klassning står inte på agendan nu på lördag utan är ett mål för säsongen. Han får ut och testa av ett rejält pass bara, med fokus på stabilitet, lydnad och lugn. Emmy ska sätta honom i arbete, i samtliga gångarter (förutom passen då det mest handlar om att hindra honom från att springa fortare än vad han kan balansera sig just nu). Han har aldrig varit på Örnäs, vi får hoppas att han tar banan bra. Han kommer gå både F2 och T3, han känns stark och bra så vi tror han orkar både och även om de ligger tätt (och det är ju bara uttagningar, inga finaler). Vi slipper veterinärbesiktning i alla fall, annars är det nästan den svåraste delen på tävling med honom. Särskilt om veterinären är manlig. Eyjólfur hade gubbträning med honom förra veckan. ”Han måste genast utsättas för desensibiliseringsträning” sa farbror E myndigt. efter att hästen kastat sig två meter bak när han stegade fram i sin bylsiga overall. Presenningar och flaggor ska han utsättas för!! Presenningar och flaggor är inga problem sa jag, jag kan säkert packa in honom i en presenning och flaggtränad är han, det är gubbar han behöver tränas på (efter 14 år med Eyjólfur vågar jag faktiskt protestera lite). Jaha, sa farbror då lydigt och tog uppgiften på allvar. Ordentliga stunder gav han sig tid med att närma sig Bliki, som första gången höll på att svimma, men som accepterade farbror E lite mer dag 2, även om han fortfarande nästan satte sig på rumpan när han försökte ta honom. Samtidigt tror jag han spelar över en hel del, han är en drama queen (och passar därmed Emmy perfekt, de är så lika de där två emellanåt så man kan bara skratta). Dessa hästar och deras personlighet. Det är helt otroligt så mycket individuella drag de besitter. Leiri påminner oss mycket om Snurre i sitt sätt. Nyfiken och ganska kaxig, men ändå försiktig. Resonabel, verkligen ingen drama queen. Jag tycker våldsamt mycket om honom, herrejösses, ännu en häst vi måste behålla. Bara han håller sig från dikena den lille puddingen.

Massor av man fick han också den lille stackaren. Han är ju liksom inte alls utrustad av naturen… Mörk isabell (ser vi under fölpälsen att han är), massor av man och en bläs på det, snygga linjer, rör sig trevligt och ett ljuvligt psyke. Måste vara svårt att älska en så’n?!