I fredags var det så dags. Lille Leiri skulle bli en stor kille och flytta till de tuffa grabbarna. Lämna sin mamma, sin mjölk och sin älskade Arwen. Arwen och Leiri – kärast i stallet.

Det gick sådär. Själva flytten var supersmidig, vi stängde av hela vägen och han följde snällt med mamma upp och in i nya hagen. Väl där, försvann plötsligt mamma och han var själv med ett gäng nyfikna, glada och väldigt skrämmande (i Leiris ögon) unghingstar. Leiri sprang och de klokaste av unghingstarna försökte hindra honom från att komma för nära staketen. De såg ut att försöka lugna honom på alla sätt de kunde och var väldigt mjuka och fina mot honom. Men är man bara 8 månader så var det ändå väldigt läskigt och det var en genomsvettig liten fölunge som varken hade tid att äta eller att ta det lugnt ens några timmar senare. Då hade han sprängt ett av avspärrningsstaketen inne i hagen en gång och ”bara” gått igenom det en gång, utan att det gick sönder. Det var tämligen lugnt efter några timmar, men Leiri hade inte ro att äta utan vankade runt, runt.

En liten vaniljmaräng omgiven av nya killkompisarna.

På lördagsmorgonen åkte jag dit runt 8. Ingen Leiri i hagen. Panik. Jag började gå längs de avspärrade dikena och tänkte ”Gode Gud låt honom inte ha gått igenom här och drunknat i natt”. Inga trevliga tankar som hinner fara genom skallen, för att inte tala om bilder… Då ropade vår utsläppare plötsligt på mig, han hade sett mig vandra runt i hagen. Han hade precis fångat in Leiri, som sprängt staketet efter frukosten, då Sóley stod och ropade ihärdigt på honom. Lydig gosse som han är, beslöt han sig för att göra som mamma sa och komma när hon ropade. Fan också. Utsläpparen, gående med två hästar, mötte honom på gårsdplanen. Själv med en lös 8 månaders fölis är ingen höjdare. Först ut med de två hästar han hade i händerna, sedan upp och laga staketet hjälpligt, så inga fler hingstar av den ännu värre, dvs könsmogna, sorten skulle springa runt på gården, sedan ut och försöka få tag i Leiri och släppa in honom till sin mamma. Precis när han lyckats kom jag (som åkte rakt upp till hingsthagen där jag då trodde Leiri drunkat). Jag måste beundra att han fick ihop allt på egen hand utsläpparfarbrorn, när min illbatting sprängde staketet. Leiri fick en timme med sin älskade mamma, sin mjölk och sin Arwen, sedan var det slut på det roliga. Ny flytt till grabbhagen. Det tog 30 sekunder så tog han sikte på staketet igen. Följaktligen backade vi upp ett hästsläp och ett vanligt släp, en grind och några gamla sunkiga fåtöljer(!) mot den del av hagen som vette mot mammas hage (utom synhåll, men inom hörhåll – tyvärr) och som han ansåg var vägen ut. På vanliga (läs: normala) gårdar säkrar man staketen med brädor, men i brist på dylika tog vi vad vi hittade. Det ser alltså numera ut som en soptipp, men huvudsaken är att hästen stannar där han ska vara. Stallansvariga utlovade att brädor skulle införskaffas och monteras å det snaraste medan hon frustande av skratt ställde upp ett gammalt vägmärke framför en sektion. Dårgård är det, men det är ingen brist på handlingskraft när nöden så kräver. Det förlåter massor. Efter denna insats, eller installation om man så vill,  vaktade vi honom i skift, som varade långt in på kvällen. En gång till försökte han spränga staketet, trots alla prylar som blockerade hans väg. Han lyckades bara riva undertråden den gången och kom inte ut, däremot fick han ganska mycket el på sig, för sedan var han mer försiktig med de där trådarna. Elin (som fick rycka in på skift under sin lunchpaus i simtävlingen) och jag lagade tråden och kollade hästen, samt mutade den skrikande Sóley med kilovis av hö. Det funkade. Riktiga stallvänner måste vara en Gudagåva, som de har vaktat på Leiri dessa dagar. När det mörknat lämnade vi (eller rättare sagt Emmy som var sista vakten) honom och bad en stilla bön att allt skulle gå bra. I morse verkade både han och Sóley ha gett upp och förlikat sig med att de nu skulle vara på varsitt håll. Lite uppgiva rop om från Sóley och långa blickar, medan Leiri vid lunchtid kom på att han var utsvulten och kastade sig över höet för första gången sedan flytten. Nu vågar vi andas ut igen. Dessa avvänjningar är förfärliga.