Jag är en vän av förändring. Nu kanske det inte är en livsomvälvande förändring att flytta sin blogg, men dock. Man ska inte förakta de små tingens värde. Det känns mer praktiskt att ha allt på ett ställe och att dessutom jobba i ett verktyg som är mer flexibelt och därmed roligare att hålla på med.

Idag är ingen vanlig dag… för idag är det – tadaaaaa – ingen födelsedag, men väl en dag då farbror E sätter sin godmodiga uppenbarelse på Sveriges mark igen. Det blir kurs i dagarna två från och med i morgon. Idag ska tant laga mat till 17 personer, packa transport, skjutsa hästar, hämta farbror och däremellan jobba. Så jag börjar med detta. Att skriva här. Det verkar väl vettigt? Nåja. Jag tror jag får ihop det, det brukar lösa sig. Den här gången ska jag inte själv gå, jag har gett min plats till Spás nya ägare, eftersom jag tänkte det kunde vara en trevlig start för ekipaget. Däremot ska bägge tjejerna vara med och jag ska vara kock, chaufför, ponnymamma och allmän resurs. Det är ju i ärlighetens namn för tjejernas skull som jag åtar mig omaket med att arrangera detta spektakel. Det är fantastiskt att ge alla ungdomar på kursen den grund som farbror E står för i form av syn på hästarna, vikten av lösgjordhet, inlärning, hantering, problemlösning med mera. Den här gången är hela 7 ungdomar på plats och det är så kul. Om de kan ta till sig detta i unga år och basera sitt fortsatta hästliv på det, så känner jag att det varit värt varenda stressig sekund för egen del. Elin tar med sig Snurre och Emmy får ha Bliki, som nu är så ljuvlig att det är en fröjd att se honom. Visst han får fortfarande spel om någon kommer i full galopp bakom honom och han är fortfarande knepig att fånga i hagen, men vilken underbar häst att rida när han är mellan hjälperna. Igår tränade vi ökningar, eller rättare sagt nedtagningar. Ökningar kan kan.

Emmy har ökat som sjutton och sedan spänt sig lite och ”hooo hooo hooo”:at ner honom när kurvan närmat sig. Det innebär att han har spänt sig också, först i ökningen och sedan har det blivit en trist nedtagning, om det ens blivit någon. Jag tror inte hon är ensam om att släppa ramen i samband med steglängdsökningarna. Säsongens uppgift är att lämna det amatörmässiga gas&bromsandet och istället övergå till riktig ridning i moment 2 av T3. Igår fick hon i uppgift att tänka 10% ökning och 90% nedtagning och att vara noga med ramen. Ett par stegs ökning och sedan nedtagning på 90% av den förvisso väldigt kort sträcka som vi valt att jobba på (och då inte på långsidorna, utan på en halv diagonal någonstans, exempelvis från mitten av långsidan till mitten av kortsidan). Hon fick då både utrymme och tid att sätta honom i arbete i nedtagningen. Hon kraschade i staketet de två första gångerna, just för att det blev fel fördelning, för lång ökning och paniknedtagning. Inte fysisk krasch så stickorna rök, men en psykisk/estetisk, dvs det blev staketet som bromsade, inte ryttarens hjälper. Men när hon började tänka nedtagning tidigt, redan direkt när hon ökat, då hände det grejer. In mellan hjälperna och lång bromssträcka under arbete. Han blev helt underbar och trampade ner i tempot, i form. Tant var nöjd på marken, ungen var nöjd och nöjdast var kanske hästen som fick gå in i boxen efter väl utfört värv. Det lär ta tid innan han är lika kommunicerbar på banan, men det måste ju börja någonstans och där är vi nu.