Jag citerar mig själv: Vi har inte haft en häst som känts så bra och förberedd som Bliki är hemma nu

Jag har många gånger sagt (skrivit) att jag ska sluta skriva sådant, för då kommer det ett bakslag innan man hunnit blinka. Egentligen borde jag kanske kverulera och ondgöra mig över allt elände på den här bloggen, istället för att uttrycka min glädje över saker och ting. Inte för att någon i världen skulle orka läsa allt gnäll, man vet ju hur kul det är att ha ständigt gnällande människor omkring sig – åtminstone undviker jag dylika så mycket som möjligt, men jag skulles slippa de återkommande känslorna av att ”jaha, nu var det slut på DET roliga”.

Foto: Malin Schön

Nåja, den då ”bra och förberedde” herr Bliki firade vårens ankomst genom att ta bettet och dra som en avlöning över hela stallplan häromdagen då hans ryttare tyckte att hon behövde träna en passläggning inför helgens start. Nu har vi i samförstånd (ibland måste man få göra sina egna misstag innan man lyssnar på sin kära mor), kommit fram till att just Bliki inte ska tränas i pass särskilt ofta och framförallt inte på sista sträckan hem, där proppskåpet på sagda djur tenderar att få kortslutning och han kommer studsandes på tvären över stallplan med en väldigt arg ryttare på ryggen. Har hänt mer än en gång. Eftersom jag ogärna ville att han skulle ha just den ritten i åminne, när han skulle beträda tävlingsbanan, satte jag mig på honom dagen efter och ägnade mig åt nedsåsning av häst. Det är jag bra på. Tur man är bra på något. Vi la tre läggningar inne på volten, stillsamt, långsamt och han fick massor av godis i nedtagningen. Han kändes för övrigt bara urtrevlig att rida (nu på tränsbett, som jag känner mig mer hemma på. Han var nöjd, bakbenen var med, jag var nöjd.) Han hade väl liksom fått pysa av sig dagen innan, så nu fanns det inget av stollande kvar i honom. På tävlingsdagen var han lite spänd och ganska framåt i femgången, sprang lite fort i trav och skritt (svaga rollinslag samt lite överilad skritt), tölten godkänd och galoppen fin. Läggningarna var jag stennervös inför. Sist vi tävlade honom drog han i ALLT, ha la sig inte en gång utan startade i pass, inte i galopp, slog upp i kors i kurvan och skenade igenom läggningarna i korsgalopp. I T3 lydde han i två av nedtagningarna, sedan lackade han ur och drog hela den sista kortsidan och sedan i alla varv i det ökade. Inget bra tävlingsminne. Just därför var hela målet med denna start att han skulle vara lugn och kontaktbar (dvs kontrollerbar). Poängen var helt ointressanta, för är han inte lugn blir det ändå bara en rysk roulette där slumpen avgör om det blir nertagningar alternativt pass och där vill vi inte hamna. Nu fick Emmy honom i galopp innan läggningarna, alla 3! Väldigt bra. Första läggningen rollade han mycket i, så hon höll tillbaks honom ordentligt. Läggning två ville ha inte söka passen så hon lät honom rulla hela vägen i stillsam galopp, utan att bråka. Tredje läggningen la han sig, men hon drev inte alls för att undvika att han skulle varva upp sig. Pass vet vi att han har, en grym sådan dessutom, så det behöver vi inte kolla av.

   Fjöspass, men kontrollerbar häst. Foto: Elin Ahnfelt

En kommentar förbryllar oss en del gällande galoppen. ”Flack, men uppe”. Kan man vara både flack och uppe? Det är säkert vi som inte har koll nog, men lite förvirrande är det.

Han fick alltså bara poäng (låga sådana) på sista läggningen och således en blygsam slutpoäng, men inget under 5 i övrigt. Jag var jättenöjd, Emmy var (för balansens skull) jättemissnöjd. I alla fall till att börja med, men landade även hon i att detta var precis det vi faktiskt haft som mål. Det är lätt att glömma det när man i tävlingens hetta vill så mycket mer. Hon blev ändå 3:a i femgången, av 9, vilket säger en del om nivån men också om att det inte var glädjepoäng direkt. Emmy fick jämna slutpoäng, men ganska skiftande kommentarer, men det är alltid skönt med jämna poäng, då är också visningen jämn och det är ett kvalitetstecken i sig. Bliki var varm och trött efter femgången. Det är inte ofta man ser honom trött. Han hade en timme mellan sina starter och han var lite slagen när han gick in i T3:an. Lite motig i det korta tempot, nacken bakåt – inte alls så fin i formen som han kan vara. Ökningarna ok, men lite trött i nertagningen och sökte traven ett par gånger. Ok i det ökade där han också fick en 6:a. Han slutade på 5,17 och det är vi nöjda med, liksom med att han även här fick ganska jämna poäng (i slutpoäng i alla fall, delarna skiljde sig en del men så är det ju alltid). Det var en godkänd ritt på en varm, spänd och trött häst – men som INTE drog. Dessutom skötte han sig exemplariskt på tävlingsplatsen, helt cool och väldig trevligt att åka ut med. Han är som en hund.

Foto: Elin Ahnfelt

Tack Elin och Malin Schön för fina bilder från helgen!

I något slags snöfallsaktigt och kallblåsande skitväder red vi ut igår morse, på två inte lika morgon- och vädersura hästar som ryttare. Klár var pigg och glad och kändes fin. Han har i perioder känts lite tung, men ute är han bättre. Nu tränar vi stabilitet i formen i tölten, han vill gärna slänga upp huvudet, åtminstone precis i starten. Den dörren är nästan stängd nu och han startar betydligt bättre och mindre krampigt. Små, korta bitar i så djup form som han klarar utan att dimpa ner i trav. På eftermiddagen återvände jag till brottsplatsen och red de två andra bushästarna. Bliki var lite spänd, det hände mycket runtomkring, det blåste, hästar slog i bommar, någon blev rädd, någon annan kom farande bakom osv. Han studsade lite och hade svårt att vara lika fokuserad som han kan vara. Och jag också säkert. Jag hade stång på honom och jag tycker att jag inte har lika bra kontakt med bakbenen när han går på det. För min del blir det nog utan stång på honom framöver. Snurre fick också på sig stång, för att träna en jämnare form i skritten. Han har, efter vårt slarv, blivit mycket sämre i skrittformen. Han har fått gå på de förödande halvlånga tyglarna alldeles för länge. Nu bestämde jag mig för att äntligen ta tag i det. Han var måttligt road, men gick fint efter ett tag. I hans fall tycker jag att han blir svårare att runda för skänklarna med stången.  Han får en styvhet i kroppen som jag inte gillar. I hans fall blir stången bara för att öva form i skritt framöver för min del. Snurre fick också träna galoppfattningar, bärighet i galopp och övergång galopp-trav, nyttig träning på de lättväxlade femgångshästarna. Traven är jämn och fin på honom nu och det är ett skönt besked, det är den han släpper först när han har ont någonstans. Eftersom han i det närmaste är omöjlig numera att fatta vänster galopp på ute, så har jag varit lite bekymrad över om han kan ha en ny skada i höger bak. Jag blir ju helt nojjig för jag vill verkligen inte ha trasiga hästar mer. Inne på volten fattar han vänster galopp utan att fundera och traven är som sagt jämn och fin. Det är bara ett ticks han fått för sig ute, den lille dumkopfen. Antagligen för han kan springa snabbare i höger än i vänster galopp. Det gäller ju att vinna över den som är med på turen…

”Ursäkta, vad kallade du mig för? Om du lär dig rida kärring, ska du se att jag kommer gå alldeles utmärkt. I både vänster och höger galopp. Närsomhelst.”

…till årets säsongspremiär. Först ut är Bliki redan nu till helgen. Han tenderar att vara opåverkad av vilken månad det är, vilket underlag det är och vilket väder som visar sig så vi vågade anmäla honom till Örnäs kval nu på lördag. Örnäs bana är vi annars inte speciellt förtjusta i, den blir lätt ojämn och mjuk, vilket har inneburit ett antal katastrofstarter där på vår diva herr Snurrman. Men i Blikis fall vågar vi nog testa på den igen, han maler på oavsett yttre förutsättningar, visserligen allt hetare ju längre fram på säsongen det lider, men i övrigt mycket jämn. Snurre varierar däremot enormt upp och ner beroende på vilket humör han vaknat på och Gud vet allt vad han väger in i sin dagsform. Snurre kommer därför få starta (med Emmy) först i mitten av maj, när solen värmer hans lilla bortskämda kropp och banorna är jämna och fasta (förhoppningsvis). Snurre Sprätt brukar vara som bäst i augusti, när typ allt stort är över. Däremot ska han få ut och springa lite med Elin innan maj för att se om hon kan A-klassa sig med honom som junior. Hon har gått på de siffrorna flera gånger, men då i lättklass (rids identiskt som öppen klass just när det gäller femgång), och då gäller inte uppklassning. Samtidigt ska då storasyster (som ju redan är A-klassad med Snurre sedan tiden före Kristus) försöka sätta nästa röda grabb i A-klass – det vill säga Bängbulan Bliki. Vi har inte haft en häst som känts så bra och förberedd som Bliki är hemma nu, Emmy är lyrisk efter varje ridtur med honom. Jag tror han känner det, han börjar bli trygg med vad han ska göra och med vad han kan och han njuter av att möta den extra omsorg som det naturligt blir för de hästar man känner att man får mycket tillbaks av. Han är så löjligt nöjd med sig själv numera, när han plöjer igenom en vattenpöl så frustar han nöjt ungefär som ”kolla vad jag kunde”, eller när han har fått jobba med samling likaväl som att explodera i en lång galopp eller en passraka. Huvudet rakt ner i backen och lång frustning. Inte alls som förr i tiden när näsan nere i backen aldrig fanns på kartan – han var på helspänn 24 timmar om dygnet. Stackars häst. Oavsett vilken terapeut han gått till så har det varit en rackarns bra i alla fall. det är en ball häst.

Men, ball eller inte, med hans skalle kan ju vad som helst hända på banan så vi tar det stillsamt med honom, dvs A-klassning står inte på agendan nu på lördag utan är ett mål för säsongen. Han får ut och testa av ett rejält pass bara, med fokus på stabilitet, lydnad och lugn. Emmy ska sätta honom i arbete, i samtliga gångarter (förutom passen då det mest handlar om att hindra honom från att springa fortare än vad han kan balansera sig just nu). Han har aldrig varit på Örnäs, vi får hoppas att han tar banan bra. Han kommer gå både F2 och T3, han känns stark och bra så vi tror han orkar både och även om de ligger tätt (och det är ju bara uttagningar, inga finaler). Vi slipper veterinärbesiktning i alla fall, annars är det nästan den svåraste delen på tävling med honom. Särskilt om veterinären är manlig. Eyjólfur hade gubbträning med honom förra veckan. ”Han måste genast utsättas för desensibiliseringsträning” sa farbror E myndigt. efter att hästen kastat sig två meter bak när han stegade fram i sin bylsiga overall. Presenningar och flaggor ska han utsättas för!! Presenningar och flaggor är inga problem sa jag, jag kan säkert packa in honom i en presenning och flaggtränad är han, det är gubbar han behöver tränas på (efter 14 år med Eyjólfur vågar jag faktiskt protestera lite). Jaha, sa farbror då lydigt och tog uppgiften på allvar. Ordentliga stunder gav han sig tid med att närma sig Bliki, som första gången höll på att svimma, men som accepterade farbror E lite mer dag 2, även om han fortfarande nästan satte sig på rumpan när han försökte ta honom. Samtidigt tror jag han spelar över en hel del, han är en drama queen (och passar därmed Emmy perfekt, de är så lika de där två emellanåt så man kan bara skratta). Dessa hästar och deras personlighet. Det är helt otroligt så mycket individuella drag de besitter. Leiri påminner oss mycket om Snurre i sitt sätt. Nyfiken och ganska kaxig, men ändå försiktig. Resonabel, verkligen ingen drama queen. Jag tycker våldsamt mycket om honom, herrejösses, ännu en häst vi måste behålla. Bara han håller sig från dikena den lille puddingen.

Massor av man fick han också den lille stackaren. Han är ju liksom inte alls utrustad av naturen… Mörk isabell (ser vi under fölpälsen att han är), massor av man och en bläs på det, snygga linjer, rör sig trevligt och ett ljuvligt psyke. Måste vara svårt att älska en så’n?!

I fredags var det så dags. Lille Leiri skulle bli en stor kille och flytta till de tuffa grabbarna. Lämna sin mamma, sin mjölk och sin älskade Arwen. Arwen och Leiri – kärast i stallet.

Det gick sådär. Själva flytten var supersmidig, vi stängde av hela vägen och han följde snällt med mamma upp och in i nya hagen. Väl där, försvann plötsligt mamma och han var själv med ett gäng nyfikna, glada och väldigt skrämmande (i Leiris ögon) unghingstar. Leiri sprang och de klokaste av unghingstarna försökte hindra honom från att komma för nära staketen. De såg ut att försöka lugna honom på alla sätt de kunde och var väldigt mjuka och fina mot honom. Men är man bara 8 månader så var det ändå väldigt läskigt och det var en genomsvettig liten fölunge som varken hade tid att äta eller att ta det lugnt ens några timmar senare. Då hade han sprängt ett av avspärrningsstaketen inne i hagen en gång och ”bara” gått igenom det en gång, utan att det gick sönder. Det var tämligen lugnt efter några timmar, men Leiri hade inte ro att äta utan vankade runt, runt.

En liten vaniljmaräng omgiven av nya killkompisarna.

På lördagsmorgonen åkte jag dit runt 8. Ingen Leiri i hagen. Panik. Jag började gå längs de avspärrade dikena och tänkte ”Gode Gud låt honom inte ha gått igenom här och drunknat i natt”. Inga trevliga tankar som hinner fara genom skallen, för att inte tala om bilder… Då ropade vår utsläppare plötsligt på mig, han hade sett mig vandra runt i hagen. Han hade precis fångat in Leiri, som sprängt staketet efter frukosten, då Sóley stod och ropade ihärdigt på honom. Lydig gosse som han är, beslöt han sig för att göra som mamma sa och komma när hon ropade. Fan också. Utsläpparen, gående med två hästar, mötte honom på gårsdplanen. Själv med en lös 8 månaders fölis är ingen höjdare. Först ut med de två hästar han hade i händerna, sedan upp och laga staketet hjälpligt, så inga fler hingstar av den ännu värre, dvs könsmogna, sorten skulle springa runt på gården, sedan ut och försöka få tag i Leiri och släppa in honom till sin mamma. Precis när han lyckats kom jag (som åkte rakt upp till hingsthagen där jag då trodde Leiri drunkat). Jag måste beundra att han fick ihop allt på egen hand utsläpparfarbrorn, när min illbatting sprängde staketet. Leiri fick en timme med sin älskade mamma, sin mjölk och sin Arwen, sedan var det slut på det roliga. Ny flytt till grabbhagen. Det tog 30 sekunder så tog han sikte på staketet igen. Följaktligen backade vi upp ett hästsläp och ett vanligt släp, en grind och några gamla sunkiga fåtöljer(!) mot den del av hagen som vette mot mammas hage (utom synhåll, men inom hörhåll – tyvärr) och som han ansåg var vägen ut. På vanliga (läs: normala) gårdar säkrar man staketen med brädor, men i brist på dylika tog vi vad vi hittade. Det ser alltså numera ut som en soptipp, men huvudsaken är att hästen stannar där han ska vara. Stallansvariga utlovade att brädor skulle införskaffas och monteras å det snaraste medan hon frustande av skratt ställde upp ett gammalt vägmärke framför en sektion. Dårgård är det, men det är ingen brist på handlingskraft när nöden så kräver. Det förlåter massor. Efter denna insats, eller installation om man så vill,  vaktade vi honom i skift, som varade långt in på kvällen. En gång till försökte han spränga staketet, trots alla prylar som blockerade hans väg. Han lyckades bara riva undertråden den gången och kom inte ut, däremot fick han ganska mycket el på sig, för sedan var han mer försiktig med de där trådarna. Elin (som fick rycka in på skift under sin lunchpaus i simtävlingen) och jag lagade tråden och kollade hästen, samt mutade den skrikande Sóley med kilovis av hö. Det funkade. Riktiga stallvänner måste vara en Gudagåva, som de har vaktat på Leiri dessa dagar. När det mörknat lämnade vi (eller rättare sagt Emmy som var sista vakten) honom och bad en stilla bön att allt skulle gå bra. I morse verkade både han och Sóley ha gett upp och förlikat sig med att de nu skulle vara på varsitt håll. Lite uppgiva rop om från Sóley och långa blickar, medan Leiri vid lunchtid kom på att han var utsvulten och kastade sig över höet för första gången sedan flytten. Nu vågar vi andas ut igen. Dessa avvänjningar är förfärliga.

Roligt, nyttigt och lärorikt! Så kan man väl sammanfatta de två dagarna med bästa farbror Eyjólfur. Som det alltid är. Det blir en god stämning, deltagarna bjuder på sig själva och han är på ett strålande humör. Den här gången deltog jag inte själv, utan tänkte att jag skulle vara åskådare. Vanligtvis hinner jag aldrig se något av kursen, mer än mina egna lektioner, eftersom jag är både mat och logistikansvarig, vilket blir tämligen körigt. Ännu körigare blir det när vi ska ha tre hästar med oss och bara har plats för två i transporten. Därför blev det de två tjejerna som representerade familjens deltagande den här gången. Det var jag extra tacksam över då första gruppen fick springa bredvid hästarna halva lektionen i övningen ”tölt i form från marken”. Det var ett gäng ganska rosiga människor i det tunga ridhusunderlaget, som fick sig ett morgonpass de inte hade räknat med. Eftersom farbror E var på ett särdeles gott humör höll han också lektioner som inte var de planerade 45 minutrarna, utan en och en halv timme. Det blev mycket tölt på kursen och mycket lek med utrustning. Viktringar för de travtaktiga hästarna, stångbett för alla som ville prova. Bliki gick väldigt fint på stången, efter att farbror E och sedan Emmy utbildat honom hur han skulle svara på det från marken. Många provade stången och det är ju så bra att göra det under guidning. Vi pratade i bilen om att ett problem är att många dunkar in ett stångbett som korrigeringsbett, utan att vet hur de ska rida på det. Aha, sa farbror E och så fick vi då oss en grundläggande kurs i stångbettsridning. Sista dagen fick Emmy placera huvudet i tölt och eftersom Bliki var ytterst nöjd med sitt liv efter kursen, så kunde han gå hur djupt som helst utan att tappa tölten, och verkligen släppa fram rörelserna genom kroppen till farbrorns förtjusning. Även Snurre skötte sig utmärkt och visade att gammal är äldst, dvs han gick i fin form utan stång. En övning var riktigt bra. Man satte en longerlina i handen på ryttaren och longerade ryttaren på en 8 meters volt. På så sätt kunde man kontrollera hur väl hästen följde hjälperna (ett annat alternativ är att rita upp en TiH bana förstås). Det gick ju inte att falla ut ur eller in i volten utan att det märktes på linan. Nyttigt – rekommenderas!

Jag är en vän av förändring. Nu kanske det inte är en livsomvälvande förändring att flytta sin blogg, men dock. Man ska inte förakta de små tingens värde. Det känns mer praktiskt att ha allt på ett ställe och att dessutom jobba i ett verktyg som är mer flexibelt och därmed roligare att hålla på med.

Idag är ingen vanlig dag… för idag är det – tadaaaaa – ingen födelsedag, men väl en dag då farbror E sätter sin godmodiga uppenbarelse på Sveriges mark igen. Det blir kurs i dagarna två från och med i morgon. Idag ska tant laga mat till 17 personer, packa transport, skjutsa hästar, hämta farbror och däremellan jobba. Så jag börjar med detta. Att skriva här. Det verkar väl vettigt? Nåja. Jag tror jag får ihop det, det brukar lösa sig. Den här gången ska jag inte själv gå, jag har gett min plats till Spás nya ägare, eftersom jag tänkte det kunde vara en trevlig start för ekipaget. Däremot ska bägge tjejerna vara med och jag ska vara kock, chaufför, ponnymamma och allmän resurs. Det är ju i ärlighetens namn för tjejernas skull som jag åtar mig omaket med att arrangera detta spektakel. Det är fantastiskt att ge alla ungdomar på kursen den grund som farbror E står för i form av syn på hästarna, vikten av lösgjordhet, inlärning, hantering, problemlösning med mera. Den här gången är hela 7 ungdomar på plats och det är så kul. Om de kan ta till sig detta i unga år och basera sitt fortsatta hästliv på det, så känner jag att det varit värt varenda stressig sekund för egen del. Elin tar med sig Snurre och Emmy får ha Bliki, som nu är så ljuvlig att det är en fröjd att se honom. Visst han får fortfarande spel om någon kommer i full galopp bakom honom och han är fortfarande knepig att fånga i hagen, men vilken underbar häst att rida när han är mellan hjälperna. Igår tränade vi ökningar, eller rättare sagt nedtagningar. Ökningar kan kan.

Bliki

Emmy har ökat som sjutton och sedan spänt sig lite och ”hooo hooo hooo”:at ner honom när kurvan närmat sig. Det innebär att han har spänt sig också, först i ökningen och sedan har det blivit en trist nedtagning, om det ens blivit någon. Jag tror inte hon är ensam om att släppa ramen i samband med steglängdsökningarna. Säsongens uppgift är att lämna det amatörmässiga gas&bromsandet och istället övergå till riktig ridning i moment 2 av T3. Igår fick hon i uppgift att tänka 10% ökning och 90% nedtagning och att vara noga med ramen. Ett par stegs ökning och sedan nedtagning på 90% av den förvisso väldigt kort sträcka som vi valt att jobba på (och då inte på långsidorna, utan på en halv diagonal någonstans, exempelvis från mitten av långsidan till mitten av kortsidan). Hon fick då både utrymme och tid att sätta honom i arbete i nedtagningen. Hon kraschade i staketet de två första gångerna, just för att det blev fel fördelning, för lång ökning och paniknedtagning. Inte fysisk krasch så stickorna rök, men en psykisk/estetisk, dvs det blev staketet som bromsade, inte ryttarens hjälper. Men när hon började tänka nedtagning tidigt, redan direkt när hon ökat, då hände det grejer. In mellan hjälperna och lång bromssträcka under arbete. Han blev helt underbar och trampade ner i tempot, i form. Tant var nöjd på marken, ungen var nöjd och nöjdast var kanske hästen som fick gå in i boxen efter väl utfört värv. Det lär ta tid innan han är lika kommunicerbar på banan, men det måste ju börja någonstans och där är vi nu.